Morgonstund har guld i mun, sägs det. Men så är det inte. Inte. Inte. Inte. Inte.
En bra morgon tilbringas i absolut tystnad med en 10-liters hink med kaffe, ett exemplar av DN men, framförallt, i ensamhet.
Mina morgnar ser inte ut så och det har de inte gjort på evigheter. Ibland blir behovet av en lugn stund för stort och då mutar jag barnen så att de ska sitta stilla. Jag har inte ens dåligt samvete för det.
I morse vaknade jag av att Selma väser i mitt öra.
- Mamma, är det morgon?
Utan att öppna ögonen för att kontrollera svarar jag att det absolut inte är morgon. Det är natt.
- Mamma. Det står noll, fem, två prickar, fyra, sju. (05:47 betyder det på människospråk.) Är det morgon då? väser hon igen.
- Nej.
- Mamma. Nu står det noll, fem, två prickar, fyra, nio. Är det morgon då?
- Fråga pappa, uppmuntrar jag och vänder mig om.
Jag anar att det inte var så populärt att bolla över morgon-frågan till Pelle, dödsblickar flyger i rummet, men vad fan gör man? Är man morgontrött så är man. Pelle håller med mig om att det inte är morgon och vänder sig också demonstrativt om.
- Mamma, är det här ditt öga? undrar Selma och petar energiskt på ögonlocket samtidigt som hon klättrar upp i sängen och lägger sig på mig. Jag inser där och då att slaget är förlorat och stapplar upp ur sängen.
- Är det morgon nu, mamma? undrar Selma förhoppningsfullt.
- Ja, tydligen.
Klockan står på 05:59.
I dag ska jag ladda upp med choklad så att jag får äta frukost i lugn och ro i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar