Hoppsan!

Jag ser mig som en mycket rutinerad suppare. Det vill säga införare av suppositor innehållande (företrädesvis) febernedsättande medicin i barns rektum.

Sist blev jag kanske lite väl kaxig och tände inte ens lampan när det var dags för en Ipren för Ellie. Tillsammans räknar vi till tre och sedan hör jag ett mycket förvånat "Oj!"

- Oj! Hoppsan! Oj? Oj oj. Hoppsan?! säger hon storögt innan hon brister ut i gråt och jag förstår att Iprensuppen inte alls hamnade på rätt ställe.

Shit vad gör man nu då? tänker jag. Kan den tas upp av slidans slemhinnor eller måste den in i tarmsystemet?

- Försök trycka ut den Ellie. Mamma råkade sätta tabletten i snippan, säger jag urskuldande och undrar om det kommer att ge henne men för framtiden.

- Nej jag kaaaan inte!

- Jo men försök som om du skulle.. Här tänkte jag säga föda barn men det är ju några år för tidigt (ett trettiotal om Pelle får bestämma) så jag ångrar mig snabbt och säger bara "som när du går på toaletten".

- NEJ! Ellie vägrar men till sist ramlar suppen ut trots allt och jag ska göra ett nytt försök att få in suppen på rätt ställe. Förtroendet för mig som suppare är dock rätt förbrukat för mig så Ellie kastar sig om halsen på Pelle för att be om nåd. Han ser rätt nöjd ut när han lägger huvudet på sne och frågar en hulkande Ellie om "pappa ska istället" så jag överlåter suppandet till honom.

Nästa gång ska jag tända lampan för att minska risken för fler övergrepp i familjen.