Tack för hjälpen

Ellie är en hjälpsam, snart 3-åring. Dessutom både kan hon allt och bestämmer allt, enliget egen utsago i alla fall.

I dag skulle hon se till att jag fick hjälp med toalettbesöket. Hjälpen var, i mitt tycke, överflödig eftersom jag har gjort det själv i ett 30-tal år utan större missöden. I slutet på graviditeterna var det i och för sig rätt otympligt att torka sig själv men det gick det med. Halva framifrån och halva bakifrån...

Behöver jag säga att jag inte förstår hur höggravida kvinnor kan pilla på livmodertappen för att känna om de har öppnat sig?

Kanske mer information än vad du egentligen ville ha, men så är det, man får inte alltid välja.

- Ska jag öppna locket, mamma? sade Ellie och öppnade locket.

- Ehh, okej... replikerade jag.

- Ska jag ta av dig trosorna?

- Nej, det kan jag själv faktiskt.

Här tar hon ingen notis alls om mig utan drar helt sonika ner trosorna och avslutar med ett "Så! Då kan du sätta dig". Vilket jag gör. Sedan försöker jag få henne att lämna mig ifred en stund men då blir hon sur över hur otacksam hon tycker att jag är. Hon lägger sig på golvet och bryter ihop en stund.

Selma kommer inspringande och lämnar toalettdörren på vid gavel. "Varför gråter Ellie, mamma? Vad har du gjort?!" undrar hon argt.

- Jag har inte gjort något. Ellie blev sur. Inget annat.

Sedan hörs ett litet "Lälli!" och in på toaletten kommer Gustav och sträcker upp armarna mot mig. Fortfarande sittandes på toaletten har jag nu trosorna vid fotknölarna, Gustav i knät och Ellie och Selma tjutandes på golvet över något som är fel.

Ellie får syn på Gustav i mitt knä, samlar raskt ihop sig och klättrar också hon upp i famnen och sätter sig demonstrativt på det andra benet. Selma tränger snabbt in sig i mitten innan jag hinner protestera över antalet barn som förvandlat mig fråm mamma till klätterställning.

- Ska jag torka dig, mamma? undrar Ellie hjälpsamt.