Gevalia-ångest

Det ringde på dörren i dag runt middagstid. Maken och jag tittar förskräckt på varandra. vem kan det vara? Soc? Jultidningsförsäljare? Jehovas vittnen? Jag ber en snabb bön att det ska vara någon av de sistnämnda för då kan man bara glänta lite på dörren utan att avslöja det kaos vi lever i.

Sådan tur hade vi inte i dag utan det var en lekkompis. Helvete. Jag och Pelle debatterar tyst medelst ögonkast (Vad fan ska vi göra? Ska hon få komma in? Vad tycker du? Jag vet inte! Bestäm du! Du vet att hon kommer att skvallra för sin mamma va?!) men vi hinner inte avgöra något innan flickebarnet sitter parkerad på en köksstol vid bordet.

- Vad kul att du kom! Ska ni snart flytta tillbaka? undrar jag.

- Vi bor inte här längre, svarar hon.

- Nej, jag vet...men ni ska väl snart flytta hem igen.

- Förut bodde vi här.

Jag ger upp konversationsförsöken med den 4-årige gästen och ägnar mig åt lite intensiv ångest över vår oordning istället.

Gevaliareklamen var såå fel ute. När man får oväntat besök vill man inte bjuda på kaffe! man vill snabbt som ögat dra ner persiennerna och låtsas som att man har åkt på semester så att dörrklockeplingaren går någon annanstans.

Det kanske är lättare att få oväntat besök om köket inte ser ut så här förstås...

Om ni vill komma och hälsa på är det lämpligt att avtala om tid ett par veckor i förväg. Vi är nämligen kända som familjen som har spagetti på golvet.