Selma är snart 5 och leker gärna rollekar, jag är snart 35 (okej 34 snart i alla fall men det lät inte lika bra...) och leker inte gärna rollekar men ibland kommer jag inte undan. Hade jag fått vara med och bestämma i alla fall liiiiite om hur leken ska lekas så hade det kanske varit lite roligare men rollfördelningen är solklar - Selma bestämmer och jag ska bara lyda.
Nåja, det brukar börja med att Selma med låtsasvuxen röst, nästan i falsett, säger:
- Ska vi leka? Du är mamma och jag är barn.
- Men, inflikar jag, ska inte du vara mamma och jag barnet?
- Neeej. säger Selma och himlar med ögonen innan hon fortsätter:
- Jag är barn och du mamma!
- Okej, säger jag.
- Då ska du säga "Gumman, vi ska gå till dagis".
Vid det här laget börjar jag undra varför vi leker den här leken, det är exakt så här det låter måndag till fredag men hon kanske behöver bearbeta något tänker jag...
- Älskling, börjar jag, vi ska gå till dagis!
- Nej, inte så säger Selma surt. Du ska säga "Gumman, vi ska gå till dagis"!
- Men, vad sa jag då? undrar jag förvirrat.
- Du sa "älskling", säger hon ännu surare och jag börjar inse att det här kommer att ta en ände med förskräckelse....
- Gumman, vi ska gå till dagis! säger jag, rätt nöjd med att jag sagt rätt den här gången.
- Neeej! säger Selma med eftertryck, och nu förstår jag faktiskt ingenting, jag sa ju rätt?
- Du ska säga så här "Gumman, vi ska gå till dagis" säger Selma, om möjligt ännu surare...
- Men jag sa ju det?!
- Nej, du sa så här "Gumman, vi ska gå till dagis".
Ärligt talat hör jag ingen som helst skillnad mellan sättet hon sa det på och sättet jag sa det på men jag gör ett nytt försök, men det duger inte heller. Nu är jag både förvirrad och frustrerad men gör ett sista försök.
- Gumman, vi ska gå till dagis.
- Men åh! Mamma, du fattar ju ingenting!
Den delen har hon faktiskt helt rätt i, för jag förstår verkligen ingenting av vad det är hon vill att jag ska göra, men någon lust att fortsätta leka har jag inte. Inte under de premisserna i alla fall...
- Kan vi inte leka något annat, försöker jag försiktigt, en arg nästan-5-åring ska man nämligen passa sig för.
- Men åh! Selma nästan stampar i frustration över att ha en mamma som inte fattar något.
- Jag tänker inte leka med dig om du ska hålla på så där! utbrister hon, nu väldigt, väldigt arg.
Om jag håller på så där? undrar jag för mitt stilla sinne innan jag får en blick som talar om precis vad hon tycker om mig. Jag råkar le lite åt hennes (i mitt tycke omotiverade) ilska, vilket jag absolut inte skulle ha gjort för nu är hon näst intill rasande och stormar ut ut vardagsrummet och klampar demonstrativt upp för trappan, ilsken som ett bi.
Jag håller precis på att förstå vad det var som egentligen hände, när hon en kvart senare kommer tillbaka och glatt undrar:
- Mamma, ska vi leka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar