Jag vet inte vad det är med mig men när jag är själv med barnen kan jag bara inte få dem att sova. Oftast slutar det med både gråt och tandagnisslan innan kvällen är över. Jag brukar inte direkt se fram emot de här kvällarna - om man säger så...
Men så var det då dags igen igår och och den här gången var jag fylld av tillförsikt - här skulle det somnas lugnt och fint! Gustav har sista veckan sovit som en liten prinsessa, eller ja en rätt bastant prins är väl kanske mer korrekt, men sovit har han! Lösningen på hans sömnproblem var tydligen bara en kudde och snuttefilt. Lite orutinerat kanske av en 3-barnsmamma att inte fatta att han sov taskigt för att sängen var oskön men nu har jag lärt mig...
Och mycket riktigt somnade han så fint, så fint, med näsan ingosad i filten och armen om vällingflaskan (han kanske vill ha en nalle också förresten...). Nåja det var i alla fall one down, two to go och det är ju fullständigt hanterbart! Selma är ju en stor tjej nu och Ellie är ju...ja Ellie...
Jag får för mig att vi idag ska mysa lite i stora sängen, läsa en massa sagor och sedan somnar lde ugnt och fint där - så blir det lite speciellt nu när pappa är borta och de kanske saknar honom lite. Böckerna valde vi tillsammans, de föreslog och jag lade in mitt veto mot Kråke, (Kråke-serien är sååå vansinnigt tråkig!) och lobbade istället för lite Totte och Alfons. Jag fick ge mig när det gällde Pricken men planen var att ta den sist så de skulle ha somnat redan och glömt bort att vi skulle läsa den.
Glada i hågen, fortfarande vid gott mod, kryper vi ner i sängen och jag börjar läsa om när Totte bakar. Ellie är väldigt hjälpsam och bläddrar åt mig (Nej! Inte nu, jag har inte läst färdigt än. Nä, men sluta, jag har inte läst än. Men håll still boken - jag ser inte vad jag ska läsa!). När Tottes pappa kommer och ska äta kakan börjar Selma att gråta "Jag saaaaaknar min pappa!" ylar hon men hon lyckas i alla fall inte väcka Gustav.
Ellie tar chansen att fly och efter en kullerbytta går hon nerför trappan efter att ha deklarerat att hon ska titta på Franklin, eller "Fängklin" som hon säger. Jag förstår ju att mystimmen är över, erkänner mig besegrad, går ner och sätter på Fängklin. Jag surar lite för att mina nattningsplaner alltid går i stöpet, men jag rycker upp mig efter en stund och peppar mig till att ta nya tag. Ellie vill ha ännu en välling och efter en kort diskussion, som riskerade att bli högljudd, erkänner jag mig ännu en gång besegrad och gör henne en välling. Selma börjar att gråta för att hon saknar pappa - igen! - och för att hon inte ska få sova i stora sängen så jag tänker att det lättaste kanske är att låta dem somna där.
Sagt och gjort, vi kryper ner igen och jag killar Selma lite på ryggen samtidigt som jag ser hur Ellie sakta liksom rinner ner från sängen och ner på golvet.
- Mamma, vad gör hon? undrar Selma och ser rätt chockad ut.
- Jag har ingen aning, Selma. Vi låter henne vara så får du somna, svarar jag trött och nu också rätt irriterat.
Jag fortsätter killandet när jag plötsligt hör ett svagt, men ändå förvånansvärt intensivt, smackande ljud. Selma tror ögonblickligen att det är spöken och börjar gråta efter pappa - igen! - men en snabb kontroll under sängen ger vid handen att det bara är Ellie som glatt tuggar på några av de 5 000 pärlor hon hällde ut på golvet i söndags.
- Sluta upp med det där, Ellie! Det är läggdags!
- Ellie vill inte sova, svarar hon glatt utan att någon notis om mitt röstläge och fortsätter sedan att tugga på en rosa glitterpärla.
- Mamma, jag är tröööött! säger Selma som definitivt vill sova.
Vi ignorerar Ellie och Selma får äntligen somna (two down - one to go!) efter att jag har bedyrat att pappa verkligen kommer att komma tillbaka. Ellie vill ha ytterligare en välling, vilket hon får efter en kort diskussion. Jag tar chansen när hon är lite vällinghög och bäddar ner henne i sängen. Bara några sekunder innan hon precis ska till att somna hör jag Gustav gråta och jag ber Ellie ligga kvar i sängen medan jag somnar om honom.
- Är Gustav vaken? hörs en ljudlig och hoppfull röst, en liten stund senare, bara några centimeter från hans öra.
- Lälli!! utbrister Gustav glatt och jag bekräftar för Ellie att Gustav är vaken. Väldigt vaken.
Sätter på ännu lite mer Fängklin och nu har jag gett upp. Nu får de somna på soffan om det är så här det ska vara, tänker jag surt. En och en halv timme senare ser de båda dock märkbart trötta ut och Gustav somnar i min famn, med näsan inborrad i snuttefilten, medan Ellie kollar färdigt på Fängklin. Så är Gustav nerbäddad och Ellie har för tredje (och sista!) gången krupit ner i sängen när hon vill ha en till välling. Den här gången diskuterar jag inte utan gör resignerat i ordning den hundrade flaskan välling. Med flaskan i ett fast grepp somnar hon så till sist och jag funderar över om inte den förhatliga 5-minutersmetoden ska införas snarast hos kommando-mamman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar