Trots att jag är rätt stolt över mina troféer över mina misslyckanden som mamma bestämmer jag mig ibland för att vara en braaaa mamma. Det brukar gå sådär.
Men igår så var det då dags igen, barnen var så trötta när jag väckte dem kvart över sex (vi måste ju hinna till dagis 7.15) att jag bestämde att de minsann skulle få sovmorgon idag.
Ni vet...sova riktigt länge och sedan äta en god frukost i lugn och ro - hela familjen tillsammans - bläddra i tidningen, kanske koka lite ägg. Någonstans i min fantasi måste jag totalt ha förträngt sommarens frukostminnen men jag kom snabbt tillbaka till verkligheten. Närmare bestämt 06.05 när Selma väser "Mamma!" i mitt öra. När hon inte får någon reaktion (jag försökte med björntaktiken - att ligga blick stilla i förhoppningen att hon skulle tro att det var natt och somna om) så väser hon ännu högre "Mamma!" men kombinerar det nu med att energiskt trycka på mina stängda ögonlock.
För er som saknar personlig erfarenhet av det här så kan jag berätta att det inte gör ett dugg ont men att det däremot är förbannat irriterande och dessutom högst olämpligt att göra på någon som är känd för sitt urusla morgonhumör!
- Mamma, är det morgon när det är en nolla, en sexa, två prickar, en nolla och en nia?
En nolla, sexa, två prickar, en nolla och en nia betyder 06:09 på människospråk.
- Mm, fast du vet... Mamma vill sova lite, lite mer, försöker jag. Samtidigt hör jag Gustav ropa "Däh!" och inser bittert att dagen har grytt. Sovmorgon - jo tjena...
Stapplar nerför trappan och parkerar ungarna framför Dora som dagen till ära snacker norsk, så det blidde Bolibompa istället. En vanlig dag hade jag nu pillat på dem lite kläder utan att de skulle ha märkt det, trollbundna som de är av TV:n, och sedan borstat tänderna på dem - också det lite i smyg. Idag skulle jag ju vara en braaaa mamma, så vi hade all tid i världen till sånt, så jag parkerade mig själv på soffan en stund under en filt och vilade ögonen lite.
Efter en halvtimme knatar jag upp och kryper ner i sängen igen och skickar ner maken istället. Planen var att sova en liten stund till men det sätter Ellie resolut stopp för.
-Mamma, kan du öppna? säger hon och försöker ge mig något, men jag försöker med björntaktiken igen. "Mamma..?!" hörs det väsande. Ellie går lika lite på björntaktiken som Selma, så hon kör med samma taktik och trycker även hon energiskt på mina ögonlock, så jag ger upp. När jag, mycket motvilligt, öppnar ögonen igen ser jag att det är en tuschpenna hon vill att jag ska öppna. Aldrig i livet! Jag tar ifrån henne pennan under stora protester, tittar på klockan och ser att barnen, en vanlig dag, redan skulle ha varit på dagis vid det här laget.
Vid det här laget har jag definitivt ångrat mina god-moder-ambitioner men hoppet om en lugn frukost lever ännu. Fast inte så länge. Jag inser snabbt att de är hungriga, på gränsen till svält tydligen, att döma av uppmaningarna till mig att göra frukost så planen med kokta ägg överger jag till förmån för något snabbare.
När frukosten så har fixats och det är dags att käka kommer protesterna och klagomålen. "Jag gillar inte skinka!" börjar Selma men en snabb blick från den gode, men ack så trötte, modern får henne snabbt att ändra sig. "Eller, jo jag gillar skinka men jag vill inte ha..." säger hon med ett försök till en något vänligare ton.
- Ät den inte då, är mitt konkreta förslag på hennes problem.
Gustav har fått yoghurt, och som den 1-årige gentleman han är, så erbjuder han mig självklart lite av den. Jag avböjer vänligt men bestämt, men gossen vet att truga och kastar därför helt sonika skeden på mig, samtidigt som han, mycket nöjd med sin initiativförmåga, säger "Däh!" och följer upp med ett artigt "Ta!" Sedan övergår han till att göra mönster i smöret med pekfingrarna innan han kastar smörgåsen på golvet som en tack-för-maten-men-nu-är-jag-mätt-gest.
Ellie, som tydligen har blivit träffad av en mikroskopisk yoghurtfläck, bryter ihop fullständigt.
- Mamma, toooooorka! Jag börjar torka hennes arm men då bryter hon ihop igen "Neeej, inte torka!" Så jag er upp och låter henne vara - vilket också tydligen var fel eftersom hon bryter ihop fullständigt igen.
- Okej! Nu har ni ätit färdigt! säger jag i ett något gällare röstläge än normalt."Men...?" börjar de invända men jag kontrar snabbt med att de får en banan innan vi går till dagis. Jag tar Gustav i ett fast grepp under armen och går ner samtidigt som jag profylaxandas - in genom näsan - ut genom munnen- slappna av. Det funkar sådär.
Alla sedvanliga protester från barnen, angående val av kläder, tystnar blicksnabbt med hjälp av en dödsblick från den gode modern, nu inte så god längre...
- Jag vill inte..., börjar Selma.
Dödsblick.
- Nej, ,inte den! protesterar Ellie.
Dödsblick.
- Men, pappa sa... fortsätter Ellie.
Dödsblick.
Klockan har nu äntligen blivit dags-att-gå-till-dagis-dags så vi knatar iväg under intensiv profylaxandning och jag hinner lugna ner mig ungefär samtidigt som vi kommer till dagisgrinden så vi hinner bli vänner innan vi skiljs åt för dagen.
Den utlovade bananen fick de aldrig - den ligger kvar på köksbänken.
Imorgon äter de frukost på dagis och vi är där senast 07.15 - jag lovar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar