Vad är det för nummer till AA?

Ja, det undrade jag efter att jag vaknade upp dagen efter kvällen före...

Men för att ta det från början så var jag bjuden på svägerskans 35-årskalas (eller rättare sagt var hela familjen bjuden men jag talade inte om det för dem utan jag gick själv) och det utan att behöva köpa en endaste liten plastskål!

Som 3-barnsmamma kommer jag mig inte ut så mycket, det är alltid en unge som kräks någonstans så när chansen kommer får man passa på - och det gjorde jag! Smink på, rena kläder på (inga fläckar!) och kalashumör på topp seglar jag in till festen. Tidig som vanlig eftersom mamma vill hjälpa till innan gästerna kommer (händer alltid även om det är hon själv som är enda gästen...) men vinet var öppnat så det gjorde ju inget. Och jag är ju inte den som är den - om ni förstår...

När man har 3 barn så vänjer man sig snabbt vid att snabbt som attans slänga i sig maten, eller kaffet och att smygäta godis och den taktiken hade jag även när det gällde vindrickandet.

Det var inte bra.

Inte bra alls faktiskt.

Efter första glaset var jag lycklig. Väldigt lycklig. Livet var så härligt och varför dricker jag vin så sällan? Och gud vad trevligt det var! Efter det andra glaset var jag ännu lyckligare och 5 års stress började släppa från axlarna. Varför dricker jag vin så sällan? Obegripligt.

Efter det tredje glaset blev jag klok.

Andra människor dricker sig (och andra) snygga - jag blir klok. Det är ingen ände på min visdom, jag har svaret på allt. Fråga mig - jag kan! Efter det fjärde glaset kände jag för att sätta mig ner så det gjorde jag - fortfarande klok - och diskuterade allt från Upplands Väsbys stadsplanering till skolans problem (som jag hade lösningen på såklart - lite oklart idag dock...).

Sedan satt jag där och blev serverad både det femte, sjätte, sjunde och säkert åttonde glaset vin innan jag gick över till öl (man vill ju inte bli för full liksom...och guuuud så trevligt det är - varför dricker jag vin så sällan?) och pratade tills alla började droppa av och jag skulle ta mig hem. Nu var festen ute på landet utan lokaltrafik klockan 03.00 så ganska snabbt insåg jag att det var taxi som gällde tillbaka till storstaden (okej, förorten då) och tackade resolut nej till att sova över (Herregud barnen behöver ju sin mamma imorgon!).

Vinglar ut genom ytterdörren - bokstavligt talat - och krockar med dörrlisten (fick ett rejält blåmärke som bevis) och halkar sedan ner för trappen innan jag parkerar mig själv på muren utanför grannens hus. Och där sitter jag och väntar - och väntar - och väntar. Jag försöker ringa till både taxin (som om jag hade numret...) och brorsan men telefonjäveln slår bara fel nummer hela tiden!

Inser att jag kanske borde gå in igen men jag är alldeles för berusad för att orka flytta på mig från muren. Funderar på om jag inte ska gå hem (4 mil på E4:an...) men då kommer taxin som en räddande ängel och jag vacklar in i baksätet.

Försöker spänna fast bilbältet men det funkar inte - delarna passar inte ihop! Helt vansinnigt - man måste ju kunna spänna fast bilbältet! Där blir jag sittande tills illamåendet börjar skölja över mig och jag väser till taxichauffören att jag nog måste kräkas. Taxichauffören tvärstannar och flyger ut genom dörren och gör en kullerbytta över motorhuven för att hinna öppna min dörr innan spyorna kommer.

Fast jag klarar mig som tur var.

Jag inser vid det här laget att jag är rätt patetisk och det vill man ju inte vara så jag säger till taxichauffören att jag har opererat öronen och därefter fått fel på balanssinnet och att det är därför jag mår illa. Jag är så jävla nöjd med mig själv att jag har lyckats bortförklara både vinglandet och illamåendet i en smäll!

Smått självgod sätter jag mig i framsätet (bättre när man är åksjuk...) men bilbältshelvetet är trasigt här också - delarna passar inte ihop! Fast taxichauffören lyckas visst laga det - utan att jag ens märker något! Vilken toppenchaufför - jag rekommenderar verkligen Taxi Stockholm (även om jag väljer andra bolag i fortsättningen)!

Klok är jag fortfarande så jag och chauffören diskuterar öronoperationer (finns många sorter tydligen) under resten av resan.

Morgonen efter vaknar jag av 3 barn som hoppar i sängen och jag vill bara dö - jag mår så vansinnigt illa. Lovar och svär att jag aldrig, aldrig någonsin mer ska dricka alkohol eftersom jag tydligen har uppenbara svårigheter att hantera rusdrycker.

Under hela dagen sköljer illamåendet över mig men flashbacksen från taxiresan får mig att må ännu värre. Ångest, ångest är min arvedel för att citera Per Lagerkvist och den får sammanfatta svägerskans 35-årsfest.

Men, jag är ju som sagt inte den som är den utan ramlar man av hästen ska man snabbt upp i sadeln igen men det är - som man brukar säga - en annan historia.