onsdag 24 september 2008

Tar en bloggpaus

Magisteruppsatsen pockar på uppmärksamhet... Återkommer till bloggandet vid ett senare tillfälle.

På återseende!

lördag 20 september 2008

På rymmen

Jag har, tillsammans med maken, tagit till rymmen ett par dagar. Barnen har lurats iväg tillsin barmhärtige mormor som har förbarmat sig över dem.

På återseende efter helgen!

onsdag 17 september 2008

Nu har jag surfat...

Jag har fått en utmärkelse av Blue som gillar min blogg och det tackar jag för såklart! I utmärkelsen ingick att man skulle ge den vidare till 7 andra bloggar och det här har ställt till med huvudbry... Jag har inte tid att läsa andras bloggar, ärligt talat hinner jag egentligen inte med den här heller, och de få jag faktiskt läser har redan fått sin egen kedjebloggsutmärkelse.

Så nu har jag tillbringat kvällen med att leta efter de 7 perfekta bloggarna att kedjebloggsbomba men lyckan har inte stått mig bi. Det finns rätt många bloggare här i bloggosfären och de bloggar om både stort och smått. Men för er som inte orkar ge er ut på jakt så ska jag här ge en liten rapport om hur det står till i bloggvärlden just nu.

Idag, den 17 september, har väldigt, väldigt, väldigt många unga småbarnsmammor varit på Öppna Förskolan med Lova, Tindra, Vilma och Maja. Där har de träffat andra unga småbarnsmammor med sina respektive Lovor, Tindror, Vilmor och Major. Sedan gick de hem och åt lunch, drack kaffe och bloggade lite och det tyckte de var kul. Majas mamma åt också en kanelbulle. Det tyckte hon var gott och visade bilden på bullpappret. Fast hon ska inte äta en imorgon.

Andra bloggare har varit kreativa och använt det svenska språket på ett nytt sätt. Vad sägs om chocklad, ingridienser, tidnings skörd och matrialet. Stavfelen i sig är egentligen kanske inte så roliga - om man inte vet att skribenten på sin blogg offentliggör att hon ska hålla en skrivarkurs på sin blogg.

En annan bloggare undvek alla former av skiljetecken...förutom...tre...punkter...som...å andra sidan...fanns i överflöd. Hon skulle laga kyckling....till middag...gott...och...länge...sedan tydligen...fast i somras åt hon ...köttsoppa...

Vidare har en bloggare sorterat kryddorna och sedan bloggat om att hon sorterat dem - med bildbevis och allt! En annan bloggare lade sina linser på nattduksbordet i går kväll istället för i linskoppen.

Och jag som trodde att jag hade tråkigt!

Vad tror hon att vi äter...

Dagens middag, den klassiska spagettin med köttfärssåsen.

Ellie tar glatt av spagettin, häller sedan på ett par deciliter ketchup och känner sig nöjd med det. Jag var inte lika nöjd med det, det liknade inte tallriksmodellen alls - och den ska ju tydligen vara bra, så jag föser demonstrativt fram skålen med köttfärssås till henne. Hon stirrar misstänksamt på såsen och avfärdar den sedan med en fnysning.

- Jag äter inte maskar! förtydligar hon innan hon hugger in på den ketchupdränkta spagettin.

måndag 15 september 2008

Mitt pekfinger lever ett eget liv

En vacker höstdag för ungefär fyra år sedan upptäckte jag att jag inte längre kunde kontrollera mitt högra pekfinger. I vardagliga situationer verkade det precis som vanligt och både böjde sig och sträckte sig när jag ville att det skulle göra det. Det verkade vara ett helt normalt pekfinger, lite ärrat på en del ställen men fortfarande rätt praktiskt att ha.

Det fanns med andra ord inga som helst tecken på att mitt finger en dag skulle börja leva sitt eget liv men det var precis vad som hände den där dagen för fyra år sedan. Löven, eller lövarna som Ellie kallar dem, hade börjat falla från träden till alla barns stora glädje. Dagisbarnen lekte glatt med sina kompisar i parken, hoppade jämfota i lövhögarna och kastade lövarna omkring sig när Selma, som då bara var en liten skrutt på ett och ett halvt år, får syn på en fågel som bajsar på en parkbänk.

Fascinerat går hon närmare bänken och tittar förundrat på den lilla, lilla högen med fågelbajs som den skabbiga duvan har lämnat efter sig. Se, men inte röra! tänker jag och avvaktar lite för att se vad hon tänker ta sig till med fågelbajset. När hon så sträcker fram den knubbiga handen, för att peta på den, så upplyser jag henne vänligt om att fågelbajs är väldigt äckligt - vilket på ettårs-språk låter "Nä, blä!" följt av en äcklad min och en huvudskakning.

Selma höll inte alls med om att det var äckligt utan upprepade försöken att få tag på bajset. Jag, i min tur, upprepade då att fågelbajs är äckligt - jävligt äckligt dessutom- men hon gav sig inte. Till slut gör hon ett sista försök att nå bajset och det är då det rycker till i pekfingret!

- Aj, aj! Bajs, blä! säger jag med eftertryck och upptäcker till min stora förvåning och bestörtning att mitt högra pekfinger sticker upp - rätt upp!

Jag provar att säga till igen och samma fenomen uppstår - pekfingret sticker iväg! Om och om igen testar jag olika förmaningar och varenda gång rycker det till i fingret. Nu verkar det ha blivit en Pavlovsk hund av mitt finger för varje gång kommando-mamman kommer fram så kommer även fingret fram.

Nu har jag vant mig vid fenomenet och kan utnyttja det istället. Särskilt effektivt har det visat sig vara i en kombination med dödsblicken - fast den kommer som tur var inte fram ofta.

Ny omröstning

I den förra omröstningen frågade jag efter ert favorit-kommando. Inte oväntat vann "Sluta!" stort. Jag håller med, det är verkligen användbart och kan yttras på många effektfulla sätt, allt i från det Sluta! som kvids fram av ett skrattande barn som kittlas, till ett Sluta! som väses fram genom sammanbitna käkar och där det inte råder någon som helst tvekan i det lämpliga att följa uppmaningen.

Nu är en ny omröstning aktuell och jag undrar om ni har börjat låta som er mamma än? Och jag säger än för vi ska alla den vägen vandra - tro mig. Och inget ont med det - jag älskar min mamma - men det är ändå något oerhört skrämmande i att upptäcka att man helt plötsligt invaderas av en annan människa så till den grad att man har blivit denna!

Och till alla män därute som läser bloggen - frågan gäller er två också - för ni låter säkert också som era mammor!

söndag 14 september 2008

Så skulle jag vara en braaa mamma igen

Inspirerad av supernannyn Jo Frost så bestämde jag mig för att mina barn också skulle bli väluppfostrade små änglar. Inte för att de är små terrorister egentligen, jag skulle mer vilja beskriva dem som mycket självständiga, extremt kreativa och dessutom sunt skeptiska mot auktoriteter. Alla egenskaper är väldigt bra att ha som vuxna, och de kommer säkert att bli framgångsrika på fler än ett sätt, men just nu är de något av en utmaning för en stackars kommando-mamma.

Men, åter till Jo Frost och illbattingarna hon uppfostrar (eller egentligen är det väl föräldrarna hon uppfostrar mest...) och där har man ju snappat upp ett och annat. Skämsstolarna, mattorna, hörnen och pallarna har vi skippat men de olika belöningarna gillar mina barn. Jag hade aldrig kunnat tro att de skulle vara så lättlurade...men det är de!

Ellie har varit hemma från dagis en vecka med halsfluss så idag hade hon rätt mycket spring i benen - minst sagt... Barnens djungel blev räddningen och för att ta sig dit kommunalt så krävs både buss och pendeltåg, ett projekt i sig ibland, men idag var jag redo för allt - jag hade ju Jo Frost med mig. Bussresor är inga problem, Ellie gillar att åka buss. Mycket. Hon gillar nämligen när bussen svänger - fråga mig inte varför men det är tydligen en upplevelse att längta till.

Tågperronger är en annan femma däremot - där ska det stå still, och väntas, och väntas, och stå still så där kan det lätt bli en diskussion om vem som egentligen bestämmer vad som ska göras och när. Jag och Ellie är sällan överens här - hon menar bestämt att det är hon som bestämmer och jag håller lika hårt på att det är jag som bestämmer.

Idag skulle jag därför inta en annan hållning och förekomma henne lite. Go down to the child's level säger Jo-Jo så det gjorde jag. Jag satte mig på huk, tittade dem djupt i ögonen och förklarade vad som gällde för att vi skulle kunna åka. Jag tänkte också noga på min tone of voice när jag sa att de skulle hålla varandras händer, sitta ner och vänta och så vidare. Sedan frågade jag Selma vad det var som gällde.

- Hålla handen, sitta ner och inte springa omkring, sa hon som om det var Jo-Jo själv
som hade förmanat henne.

Mycket uppmuntrad av svaret skänkte jag en tacksamhetens tanke till Supernannyn och vänder mig därför till Ellie och frågar vad det var hon skulle göra nu på tåget. Hon funderar en lång stund innan hon lyser upp och utbrister:

- Sjunga!

lördag 13 september 2008

Prinsessan och häxan

Selma börjar precis komma ur sin fixering vid prinsar, prinsessor och annat magiskt - även om hon fortfarande tror att hon kan trolla på riktigt - vilket hon faktiskt inte alls kan. Hon har, i flera års tid, klätt ut sig till prinsessa, övat handkyssar (vi har en mycket kysk dotter till hennes pappas stora lättnad), nigningar, förtrollningar och hon är mycket, mycket bra på att, på ett kungligt manér, stampa med fötterna vid alla motgångar.

Hon har heller inte funderat så mycket på vem som är prinsessa, eller varför, i hennes värld är en prinsessa en söt tjej med långt hår (utan lugg - märk väl!) och egentligen kan vem som helst vara en prinsessa om man vill. När jag pekade ut kronprinsessan Victoria blev hon dock märkbart besviken vilket jag antar beror på hennes klädsel vid tillfället. En brun kavaj och beiga byxor är lite...tråkigt...för att passa en prinsessa tyckte Selma.

Desto gladare blev hon däremot en dag på pendeltåget när en tjej i övre tonåren satte sig mittemot henne. Tjejen hade långt, blont hår, örhängen och massvis med rosa läppglans och mascara. Selma kan inte slita blicken från denna uppenbarelse, utan tittar storögt på henne, med mycket beundran i blicken. Till slut vänder hon sig till Pelle och säger förälskat:

- Titta pappa! Ser du - hon måste vara en prinsessa!

Tonårstjejen rodnar lite men ser rätt nöjd ut över komplimangen ändå och blir lite, lite rakare i ryggen. Selma fortsätter att beundra prinsessan en stund när hon plötsligt drar efter andan och förskräckt ryggar tillbaka. Hon kniper tag i Pelles arm och pekar sedan med hela armen på en äldre kvinna lite längre bort i vagnen.

- Vad är det, Selma? undrar Pelle oroligt.

- Men ser du inte pappa?

- Nej, vaddå? undrar Pelle.

- En...en...h-h-h, stammar hon fram.

- Det är en häxa på tåget, pappa!

torsdag 4 september 2008

Jag tror att det är något fel på mina barn

I fem års tid har vi, nattetid, hört trampet av små fötter in till vårt sovrum. Eller, små fötter är väl kanske en alltför smickrande beskrivning, det är snarare ett par belutsamma 31:or som klampar sig uppför trappen och in till sovrummet. Därefter kommer ett par, lika beslutsamma, 25:or och tränger sig ner i dubbelsängen. Den unge gentlemannen kan än så länge inte fly från sitt sängfängelse utan skakar istället galler till kommando-mamman ger upp och ger honom den eftertaktade vällingen.

Sömn är alltså något vi drömmer dagdrömmar om, inget vi praktiserar i den här familjen. Men, något har hänt! Efter vällingstrejken sover nu Gustav hela natten i sin säng. Ellie har i tre nätters tid inte vaknat en enda gång men vi har kunnat trösta oss med att Selma alltid kommer att lägga sig på tvären i vår säng. Har man tur får man huvuddelen, den gör minst ont. Jag är lite mer snabbtänkt på natten så jag brukar snabbt dra till henne till mig. Pelle, som inte är lika snabb brukar sedan vakna efter någon halvtimme av att Selma sparkar honom i huvudet.

Men, inatt kom ingen till oss, förutom katten, men den är ju liten och lurvig och stör aldrig. Jo, en gång störde hon Pelle när hon kröp upp för att sova på hans mage. Han låg där och sov i godan ro när han plötsligt känner att han har en pytonorm på sig! Han vaknar i full panik, känner ormen på magen men lyckas, som tur var, få ett grepp om ormen, kastar iväg den med full kraft och, som en sann hjälte, lyckas han rädda sitt liv! Sedan vaknar han, på riktigt den här gången, av att katten jamar förnärmat efter en luftfärd på en två meter sisådär.

Nu borde man ju vara glad och tacksam för att ha fått sova en hel natt, ostörd, men det är sant som man säger "mycket vill ha mer".

En annan märklig sak har hänt som gör att jag verkligen tror att det är något fel på mina barn och det gäller maten. I ungefär ett års tid har Selma gnällt på all mat som serverats, det enda hon har ätit är potatis med smör, eller spagetti med smör, och helst inget annat. I somras bestämde jag mig därför för att inte laga till en enda maträtt som inte kom ifrån en konservburk, fryspåse eller i någon annan färdig variant. Engagemanget för barnens näringsintag är nämligen inte på topp längre, när man lagar mat efter konstens alla regler bara för att mötas av en unge som stirrar på maten som om den ska krypa av tallriken och börja suga blod från henne.

Så döm om min förvåning när Selma, vid middagsbordet idag, först inte bara säger att maten luktar gott, utan sedan tar av, inte bara fisken (fisken - fattar ni?!), utan citronsåsen (c-i-t-r-o-n-s-å-s) också! Dessutom äter hon det! Och tar mer!

Någonting måste ha hänt - Gud hör bön! Heureka! Jag visste väl det - jag är en bra mamma - mina ungar äter fisk! Ha!

Eller så har de slutat servera mat på dagis.

onsdag 3 september 2008

Glömde du kondomen mamma?

Barn verkar av naturen vara frågvisa och mina är definitivt inga undantag. Dessutom har jag, i min enfald, uppmuntrat Selma att fråga om saker hon undrar över. Det kan vara saker som kompisar har sagt och som verkar underliga (som att det finns troll i skogen som äter barn, eller att tomten bor på månen) och ibland så undrar hon bara vad jag läser i DN.

Tomten på månen var visst Pelle ansvarig för och de barnätande trollen var det en dagiskompis som hade informerat henne om.

Skyltläsning är just nu en annan sport hon ägnar sig åt, eller ska jag kanske säga skyltpekning à la "Vad står det där, mamma? Där då, vad står det där? Och den då? Den? Den? Den? Den?" och så vidare. Alla skyltar och reklamtexter studeras noga och en dag på pendeltåget börjar hon plötsligt att fnissa när hon får se den här skylten:





- Mamma, ser du? viskar hon lite förläget. De är nakenfisar...!

Människorna omkring oss på tåget drar lite på smilbanden åt hennes kommentar, någon skrattar till lite, bara för att sedan snabbt gömma sig bakom dagens Metro.


- Ja, jag ser. Tokigt va? säger jag och leker bra, pedagogisk, mamma.

- Jaaa, säger hon dröjande. Vilken tycker du är finast?

- L:et var ganska fint, tycker inte du det?

- Mm, håller hon med och fortsätter sedan:

- Mamma, vad står det på skylten?

Folk drar nu ännu mer på smilbanden och bakom Metron frustar det till ordentligt, så jag skickar en dödsblick åt det hållet.

- Hrm. Jag harklar mig och försöker komma på något smart att säga men kommer inte på något så jag kör med sanningen för en gångs skull.

- Glömde du kondomen i somras? säger jag och låtsas som att det regnar samtidigt som jag ber en liten bön om att det inte skall komma några följdfrågor.

Gud hör bön, verkar det som för hon blir tyst en stund, så jag pustar ut. Selma tittar ut genom fönstret och smakar på meningen "glömde du kåmmdåmmen, kååmdåååååmen, kandåmen i somras". Hon fortsaätter att sitta tyst en bra stund och utbrister sedan högt så att ingen på tåget kan undgå att höra:

- Glömde du kondomen i somras, mamma?

tisdag 2 september 2008

Konflikter, konfliker är min arvedel

- Är det kul att vara mamma? undrar Selma ibland. Ofta efter att hon har gått omkring och nynnat "Mamma är stressad. Mamma är stressad." ett tag. Det enda rätta är naturligtvis att svara ja på den frågan. Och det svarar jag också - även om jag ibland skakar frenetiskt på huvudet inombords för ibland är det inte ett dugg kul faktiskt.

Konflikterna mellan oss har utvecklats från att Selma som 1-åring bröt ihop, för att hon inte fick äta upp fågelbajset på parkbänken, till att nu, som 5-åring, handla om förpubertetssaker som lämpliga kläder, när man ska vara hemma och om Bratz verkligen är lämpliga förebilder eller inte.

Men, idag kunde vi lägga ytterligare en sak till listan. Hål i öronen. Nu kunde man ju tro att det handlar om ifall Selma ska ta hål i öronen eller inte. Men det gör det inte. Hon vill nämligen inte ta hål i öronen efter att ha sett ett inslag på Bolibompa om hur det går till. Just hål-aspekten blev väldigt konkret för henne och efter det ser hon mest illamående ut när hål i öronen kommer på tal.

Detta faktum hindrar dock inte henne från att vilja ha örhängen och då inte vilka örhängen som helst utan just hål-i-öronen-örhängen. Den här ekvationen går ju självklart inte ihop men för en 5-åring finns det tydligen ingen självklar koppling mellan hål i öronen och örhängen. Så när hon då undrade om hon fick ha örhängena hon fått av en kompis så sa jag just det, att hon inte kan ha dem eftersom hon inte har hål i öronen.

- Men mamma! blir svaret.

- Selma, det gåååår inte, det funkar inte!

- Men snälla! Fåååååår jag inte? Varför?!

- Men det gåååår inte!!

- Snäääääälla!

- Det. Går. Inte.

- Men. Åh. Sedan stampar hon demonstrativt med fötterna och vänder på klacken.

Där ser man, jag har visst närt en kommando-dotter vid min barm.

Men det ändrar ju trots allt inte det faktum att öronen är intakta. Från vardagsrummet hör jag henne försöka med Pelle men utan större lycka. Jag bestämmer mig för att ändra taktik och säger att hon får ha örhängena om hon kan sätta på sig dem själv. Hon blir överlycklig och jag förstår genast att min plan inte fungerade riktigt som jag har tänkt det.

- Sätt på mig dem! ber hon ivrigt och sträcker fram örhängena.

- Men, Selma... Jag kan inte...

- Men, du sa ju! Besvikelsen lyser i ögonen på henne när jag försöker förklara hur jag menade. Selma håller inte alls med om att det var en bra idé utan förklarar, mycket långsamt och tydligt, för mig att jag inte ska säga att hon får om hon, i själva verket, inte alls får.

Och det får jag väl hålla med om.

måndag 1 september 2008

Det var inte så jag menade...

En sak jag precis har börjat förstå vad gäller kommunikationen mellan könen är att män tenderar att ha väldigt svårt att förstå uppmaningar. Det räcker inte att ge en övergripande uppmaning som att "diska" man måste specifiera exakt vad "diska" innebär - dvs att all disk ska diskas (inte bara den som råkar står i diskhon), sedan ska den ställas in i skåpet, bänken ska torkas och så vidare - sedan är det färdigt.

Det är mycket lättare att kommunicera med kvinnor i det fallet - vi förstår i alla fall vad vi menar...

Selma och Pelle hade för en tid sedan väldigt mycket konflikter där Pelle blev arg för något Selma hade gjort, Selma blev ledsen, Pelle blev argare vilket gjorde Selma mer ledsen, vilket gjorde Pelle frustrerad och så vidare i det oändliga.

Jag försökte medla så gott jag kunde men inget hjälpte, den forna pappaidolen var helt enkelt inte vatten värd längre i Selmas ögon. Mitt uppe i en brännande konflikt, och med en hysteriskt gråtande Selma i min famn, försöker jag hjälpa fader-dotterrelationen på traven och uppmanar Pelle att skrämma Selma.

-Nä? undrar han misstroget och flackar lite med blicken.

- Jo, kom igen! viskar jag och skjuter Selma försiktigt ifrån mig så att hon har ryggen emot honom.

- Nä. Det kan jag väl inte göra? fortsätter han med mycket tvivel i rösten.

Nu ledsnar jag på honom! Herregud, vem är det som är mamma här egentligen? Tror han inte att jag vet vad jag pratar om, eller? Till slut ger jag honom dödsblicken vilket gör susen.

Beslutsamt tar han ett par steg tillbaka, samlar kraft och flyger sedan fram till Selma med ett vrål som gör att ögonlocken fladdrar i vinddraget.

- Vad fan håller du på med?! fräser jag ilsket samtidigt som jag samlar ihop spillrorna från det som en gång var en levnadsglad 4-åring.

- Men du sa ju att jag skulle skrämma henne! invänder han förskräckt.

- Ja, att du skulle skrämma på låtsas, ja! Ett litet "bu"! Inte att du skulle göra henne skräckslagen!

Fast på något underligt sätt verkar det hjälpa fader-dotterrelationen ändå. Pelle ägnade restan av dagen åt att gottgöra henne, ja resten av veckan med för den delen, och Selma var inte sen att utnyttja hans dåliga samvete. Den som led mest i slutändan var nog jag som fick ta disken medan Selma och Pelle myste i soffan "vi behöver det...!" och gjorde upp hemliga planer på hur de skulle hämnas. På mig?! Det var ju han som skrämdes!

En ny epok har inletts

Gustav är en vällingherre, han gillar välling. Han gillar välling så till den grad att han gärna somnar med flaskan i ett fast grepp i famnen. Vaknar han på natten vill han gärna, mycket gärna, ha välling - eller "nänning" som han kallar det.


När han så vaknade i natt runt ett-snåret deklarerade han att han ville ha sin lilla välling och sträckte upp armarna till mig. Mycket nöjt konstaterade han nänning när jag lyfte upp honom i famnen. Huvudet vilade sömntungt mot min axel när han plötsligt insåg att vi var på väg nerför trappen och inte alls in till köket där vällingen bor. Lite misstroget tittar han upp och ber om sin välling (näääänning!) men det han missat är att kommando-mamman har intagit den ömma modern.

Vanligtvis brukar jag inte inleda diskussioner på natten med 1-åriga gentelemän om vällingens vara eller icke-vara utan brukar snabbt falla till föga och ge honom vällingknarket. Men, inatt orkade jag inte gå in i köket, leta rätt på en flaska och göra välling. Vän-av-ordning kan ju tycka att jag borde ha förberett flaskan för en nattvälling och det kan man ju tycka... Men, jag lever på hoppet. Hoppet om en icke-störd nattsömn och en förberedd vällingflaska skulle ta bort det hoppet.

Så, istället svär jag istället nattetid över odiskade flaskor som aldrig finns där de ska och maken får sig en släng eftersom jag tycker att han (oombedd) skulle ha kunnat förberett flaskan. Men det gör han aldrig.

Han kanske också lever på hoppet.

Eller så är han karl.

Gustav lever också på hoppet och försöker febrilt få kommando-mamman att förstå att det är välling han vill ha.

-Nänning! skriker han och pekar mot köket.

Funkar inte.

- Lälling! förtydligar han och pekar även med andra handen utifall att jag missförstått.

Det har jag inte.

Nu har han blivit arg och utgår nu ifrån att han inte kommer att få någon välling och att jag gör så här mot honom med flit, för att vara elak. Men så är det inte. Jag ids bara inte diska en enda flaska till! Nu har han dessutom gråtit så länge att det skulle vara elakt att ge honom välling - då har ju allt gråtande varit förgäves. Nu kan jag i alla fall låtsas att jag hade en plan med att inte ge honom välling på natten mer och att det inte alls var ett impulsbeslut som fattades 01.07 när jag plockade upp honom ur sängen.

Till slut ramlar poletten ner och gossebarnet lägger resignerat ner sitt huvud mot min axel, borrar in näsan i filten och somnar under lite hulkande.

1-0 till kommando-mamman.