torsdag 4 september 2008

Jag tror att det är något fel på mina barn

I fem års tid har vi, nattetid, hört trampet av små fötter in till vårt sovrum. Eller, små fötter är väl kanske en alltför smickrande beskrivning, det är snarare ett par belutsamma 31:or som klampar sig uppför trappen och in till sovrummet. Därefter kommer ett par, lika beslutsamma, 25:or och tränger sig ner i dubbelsängen. Den unge gentlemannen kan än så länge inte fly från sitt sängfängelse utan skakar istället galler till kommando-mamman ger upp och ger honom den eftertaktade vällingen.

Sömn är alltså något vi drömmer dagdrömmar om, inget vi praktiserar i den här familjen. Men, något har hänt! Efter vällingstrejken sover nu Gustav hela natten i sin säng. Ellie har i tre nätters tid inte vaknat en enda gång men vi har kunnat trösta oss med att Selma alltid kommer att lägga sig på tvären i vår säng. Har man tur får man huvuddelen, den gör minst ont. Jag är lite mer snabbtänkt på natten så jag brukar snabbt dra till henne till mig. Pelle, som inte är lika snabb brukar sedan vakna efter någon halvtimme av att Selma sparkar honom i huvudet.

Men, inatt kom ingen till oss, förutom katten, men den är ju liten och lurvig och stör aldrig. Jo, en gång störde hon Pelle när hon kröp upp för att sova på hans mage. Han låg där och sov i godan ro när han plötsligt känner att han har en pytonorm på sig! Han vaknar i full panik, känner ormen på magen men lyckas, som tur var, få ett grepp om ormen, kastar iväg den med full kraft och, som en sann hjälte, lyckas han rädda sitt liv! Sedan vaknar han, på riktigt den här gången, av att katten jamar förnärmat efter en luftfärd på en två meter sisådär.

Nu borde man ju vara glad och tacksam för att ha fått sova en hel natt, ostörd, men det är sant som man säger "mycket vill ha mer".

En annan märklig sak har hänt som gör att jag verkligen tror att det är något fel på mina barn och det gäller maten. I ungefär ett års tid har Selma gnällt på all mat som serverats, det enda hon har ätit är potatis med smör, eller spagetti med smör, och helst inget annat. I somras bestämde jag mig därför för att inte laga till en enda maträtt som inte kom ifrån en konservburk, fryspåse eller i någon annan färdig variant. Engagemanget för barnens näringsintag är nämligen inte på topp längre, när man lagar mat efter konstens alla regler bara för att mötas av en unge som stirrar på maten som om den ska krypa av tallriken och börja suga blod från henne.

Så döm om min förvåning när Selma, vid middagsbordet idag, först inte bara säger att maten luktar gott, utan sedan tar av, inte bara fisken (fisken - fattar ni?!), utan citronsåsen (c-i-t-r-o-n-s-å-s) också! Dessutom äter hon det! Och tar mer!

Någonting måste ha hänt - Gud hör bön! Heureka! Jag visste väl det - jag är en bra mamma - mina ungar äter fisk! Ha!

Eller så har de slutat servera mat på dagis.

3 kommentarer:

Antigone sa...

Har fyra barn och det du skriver är min erfarenhet av de alla.
Barn nr 3 åt korv (!) i 1,5 år endast eller pannkakor....vi kämpade och köpte fiiiin korv med kötthalt med tanke på skräcken att han skulle missa en massa protein osv.
En dag gjorde han som din dotter och sen var det bra med det liksom.
Det var en dag när vi som vanligt lade upp hans slemmiga korvar på hans tallrik medan vi andra skulle äta pannbiff som han plötsligt ville ha samma som vi...

Hoppas det håller i sig.
/
L

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
nenne15 sa...

Hej har läst lite i din blogg,,tycker den var trevlig.
Bling