lördag 13 september 2008

Prinsessan och häxan

Selma börjar precis komma ur sin fixering vid prinsar, prinsessor och annat magiskt - även om hon fortfarande tror att hon kan trolla på riktigt - vilket hon faktiskt inte alls kan. Hon har, i flera års tid, klätt ut sig till prinsessa, övat handkyssar (vi har en mycket kysk dotter till hennes pappas stora lättnad), nigningar, förtrollningar och hon är mycket, mycket bra på att, på ett kungligt manér, stampa med fötterna vid alla motgångar.

Hon har heller inte funderat så mycket på vem som är prinsessa, eller varför, i hennes värld är en prinsessa en söt tjej med långt hår (utan lugg - märk väl!) och egentligen kan vem som helst vara en prinsessa om man vill. När jag pekade ut kronprinsessan Victoria blev hon dock märkbart besviken vilket jag antar beror på hennes klädsel vid tillfället. En brun kavaj och beiga byxor är lite...tråkigt...för att passa en prinsessa tyckte Selma.

Desto gladare blev hon däremot en dag på pendeltåget när en tjej i övre tonåren satte sig mittemot henne. Tjejen hade långt, blont hår, örhängen och massvis med rosa läppglans och mascara. Selma kan inte slita blicken från denna uppenbarelse, utan tittar storögt på henne, med mycket beundran i blicken. Till slut vänder hon sig till Pelle och säger förälskat:

- Titta pappa! Ser du - hon måste vara en prinsessa!

Tonårstjejen rodnar lite men ser rätt nöjd ut över komplimangen ändå och blir lite, lite rakare i ryggen. Selma fortsätter att beundra prinsessan en stund när hon plötsligt drar efter andan och förskräckt ryggar tillbaka. Hon kniper tag i Pelles arm och pekar sedan med hela armen på en äldre kvinna lite längre bort i vagnen.

- Vad är det, Selma? undrar Pelle oroligt.

- Men ser du inte pappa?

- Nej, vaddå? undrar Pelle.

- En...en...h-h-h, stammar hon fram.

- Det är en häxa på tåget, pappa!

Inga kommentarer: