Gustav är en vällingherre, han gillar välling. Han gillar välling så till den grad att han gärna somnar med flaskan i ett fast grepp i famnen. Vaknar han på natten vill han gärna, mycket gärna, ha välling - eller "nänning" som han kallar det.
När han så vaknade i natt runt ett-snåret deklarerade han att han ville ha sin lilla välling och sträckte upp armarna till mig. Mycket nöjt konstaterade han nänning när jag lyfte upp honom i famnen. Huvudet vilade sömntungt mot min axel när han plötsligt insåg att vi var på väg nerför trappen och inte alls in till köket där vällingen bor. Lite misstroget tittar han upp och ber om sin välling (näääänning!) men det han missat är att kommando-mamman har intagit den ömma modern.
Vanligtvis brukar jag inte inleda diskussioner på natten med 1-åriga gentelemän om vällingens vara eller icke-vara utan brukar snabbt falla till föga och ge honom vällingknarket. Men, inatt orkade jag inte gå in i köket, leta rätt på en flaska och göra välling. Vän-av-ordning kan ju tycka att jag borde ha förberett flaskan för en nattvälling och det kan man ju tycka... Men, jag lever på hoppet. Hoppet om en icke-störd nattsömn och en förberedd vällingflaska skulle ta bort det hoppet.
Så, istället svär jag istället nattetid över odiskade flaskor som aldrig finns där de ska och maken får sig en släng eftersom jag tycker att han (oombedd) skulle ha kunnat förberett flaskan. Men det gör han aldrig.
Han kanske också lever på hoppet.
Eller så är han karl.
Gustav lever också på hoppet och försöker febrilt få kommando-mamman att förstå att det är välling han vill ha.
-Nänning! skriker han och pekar mot köket.
Funkar inte.
- Lälling! förtydligar han och pekar även med andra handen utifall att jag missförstått.
Det har jag inte.
Nu har han blivit arg och utgår nu ifrån att han inte kommer att få någon välling och att jag gör så här mot honom med flit, för att vara elak. Men så är det inte. Jag ids bara inte diska en enda flaska till! Nu har han dessutom gråtit så länge att det skulle vara elakt att ge honom välling - då har ju allt gråtande varit förgäves. Nu kan jag i alla fall låtsas att jag hade en plan med att inte ge honom välling på natten mer och att det inte alls var ett impulsbeslut som fattades 01.07 när jag plockade upp honom ur sängen.
Till slut ramlar poletten ner och gossebarnet lägger resignerat ner sitt huvud mot min axel, borrar in näsan i filten och somnar under lite hulkande.
1-0 till kommando-mamman.
Vanligtvis brukar jag inte inleda diskussioner på natten med 1-åriga gentelemän om vällingens vara eller icke-vara utan brukar snabbt falla till föga och ge honom vällingknarket. Men, inatt orkade jag inte gå in i köket, leta rätt på en flaska och göra välling. Vän-av-ordning kan ju tycka att jag borde ha förberett flaskan för en nattvälling och det kan man ju tycka... Men, jag lever på hoppet. Hoppet om en icke-störd nattsömn och en förberedd vällingflaska skulle ta bort det hoppet.
Så, istället svär jag istället nattetid över odiskade flaskor som aldrig finns där de ska och maken får sig en släng eftersom jag tycker att han (oombedd) skulle ha kunnat förberett flaskan. Men det gör han aldrig.
Han kanske också lever på hoppet.
Eller så är han karl.
Gustav lever också på hoppet och försöker febrilt få kommando-mamman att förstå att det är välling han vill ha.
-Nänning! skriker han och pekar mot köket.
Funkar inte.
- Lälling! förtydligar han och pekar även med andra handen utifall att jag missförstått.
Det har jag inte.
Nu har han blivit arg och utgår nu ifrån att han inte kommer att få någon välling och att jag gör så här mot honom med flit, för att vara elak. Men så är det inte. Jag ids bara inte diska en enda flaska till! Nu har han dessutom gråtit så länge att det skulle vara elakt att ge honom välling - då har ju allt gråtande varit förgäves. Nu kan jag i alla fall låtsas att jag hade en plan med att inte ge honom välling på natten mer och att det inte alls var ett impulsbeslut som fattades 01.07 när jag plockade upp honom ur sängen.
Till slut ramlar poletten ner och gossebarnet lägger resignerat ner sitt huvud mot min axel, borrar in näsan i filten och somnar under lite hulkande.
1-0 till kommando-mamman.
1 kommentar:
Jag vill bara tacka o bocka för en stunds härlig, frustande (av skratt) läsning.
Du har precis förlängt mitt liv med en jäkla massa år....
Kan ju faktiskt säga också (när jag ändå slänger in kommentar numero tre) att jag hittade hit via blogwalk
Skicka en kommentar