tisdag 2 september 2008

Konflikter, konfliker är min arvedel

- Är det kul att vara mamma? undrar Selma ibland. Ofta efter att hon har gått omkring och nynnat "Mamma är stressad. Mamma är stressad." ett tag. Det enda rätta är naturligtvis att svara ja på den frågan. Och det svarar jag också - även om jag ibland skakar frenetiskt på huvudet inombords för ibland är det inte ett dugg kul faktiskt.

Konflikterna mellan oss har utvecklats från att Selma som 1-åring bröt ihop, för att hon inte fick äta upp fågelbajset på parkbänken, till att nu, som 5-åring, handla om förpubertetssaker som lämpliga kläder, när man ska vara hemma och om Bratz verkligen är lämpliga förebilder eller inte.

Men, idag kunde vi lägga ytterligare en sak till listan. Hål i öronen. Nu kunde man ju tro att det handlar om ifall Selma ska ta hål i öronen eller inte. Men det gör det inte. Hon vill nämligen inte ta hål i öronen efter att ha sett ett inslag på Bolibompa om hur det går till. Just hål-aspekten blev väldigt konkret för henne och efter det ser hon mest illamående ut när hål i öronen kommer på tal.

Detta faktum hindrar dock inte henne från att vilja ha örhängen och då inte vilka örhängen som helst utan just hål-i-öronen-örhängen. Den här ekvationen går ju självklart inte ihop men för en 5-åring finns det tydligen ingen självklar koppling mellan hål i öronen och örhängen. Så när hon då undrade om hon fick ha örhängena hon fått av en kompis så sa jag just det, att hon inte kan ha dem eftersom hon inte har hål i öronen.

- Men mamma! blir svaret.

- Selma, det gåååår inte, det funkar inte!

- Men snälla! Fåååååår jag inte? Varför?!

- Men det gåååår inte!!

- Snäääääälla!

- Det. Går. Inte.

- Men. Åh. Sedan stampar hon demonstrativt med fötterna och vänder på klacken.

Där ser man, jag har visst närt en kommando-dotter vid min barm.

Men det ändrar ju trots allt inte det faktum att öronen är intakta. Från vardagsrummet hör jag henne försöka med Pelle men utan större lycka. Jag bestämmer mig för att ändra taktik och säger att hon får ha örhängena om hon kan sätta på sig dem själv. Hon blir överlycklig och jag förstår genast att min plan inte fungerade riktigt som jag har tänkt det.

- Sätt på mig dem! ber hon ivrigt och sträcker fram örhängena.

- Men, Selma... Jag kan inte...

- Men, du sa ju! Besvikelsen lyser i ögonen på henne när jag försöker förklara hur jag menade. Selma håller inte alls med om att det var en bra idé utan förklarar, mycket långsamt och tydligt, för mig att jag inte ska säga att hon får om hon, i själva verket, inte alls får.

Och det får jag väl hålla med om.

Inga kommentarer: