lördag 30 augusti 2008

Idag är jag Askungen!

Jag ska få gå på bal!

Eller, rättare sagt så ska jag ta med mig grannen och dra på galej i grannstaden. Sista tåget går runt midnatt - därav Askungeparallellen. Men fram till midnatt ska vi ha skoj i alla fall!

Pelle förklarade mycket pedagogiskt för Selma att ikväll ska mamma iväg med grannen och skulle hon då hjälpa honom med Gustav och Ellie? Och det skulle hon såklart. Sedan funderar hon en stund innan hon lyser upp och förhoppningsfullt undrar:

- Ska de gifta sig?

Men det ska vi inte.

Telefonförsäljare

Jag brukar vara snäll mot telefonförsäljare. Ärligt talat så tycker jag lite synd om dem - en del är dessutom så usla att jag verkligen hoppas att de har en fast lön och inte provisionsbaserad för då kommer de att gå hungriga.

I förrgår så ringde en säljare, en Stockholmstjej i 17-årsåldern, på uppdrag av Tele 2 och undrar varför vi inte är kunder längre. Jag förklarar att Tele 2 har för dålig täckning här ute och då bytte vi även den fasta telefonin.

- Ah, mäh! svara sjuttonåringen mopsigt. Mäh, asså de e ju två heeeelt skilda saker, juh!

Då kommer kommando-mamman fram... Ingen näsvis tonåring ska ringa hem till mig för att försöka sälja saker och ha mage att vara otrevlig mot mig!

- Hörrududu! fräser jag. Du ringer inte hem till mig och är otrevlig, det ska du ha förbannat klart för dig!

- Mäh! Jaaa e inte otrevlig, börjar bimbobruden.

- Det är du visst det! Får jag prata med din chef! På en gång!

- De e jag som e chef, börjar hon kaxigt.

- Tror du att jag är helt jävla dum i huvudet eller?! Nu är jag rosenrasande och börjar låta henne få veta det men hon tyckte visst att det var dags att lägga på. Hon sa aldrig hej då.

Jag tror inte att de ringer igen.

Vad tror hon att vi äter här hemma egentligen? Del 4

Ellie hjälper, som vanligt, till med maten och får syn på frysta haricots verts. Hon blir väldigt entusiastisk och hugger glatt in på dem. När hon har ätit ett tiotal bönor utbrister hon:

- Är det russin?

- Eh, nej...det är bönor, svarar jag och undrar stilla vad som händer i hennes huvud.

- Aha, jag tycker om russin!

fredag 29 augusti 2008

Jag har en plan!

Eller, jag hade en plan i alla fall...

När vi fick reda på att vi skulle få ett tredje barn, en liten "hoppsan" så bestämde vi oss raskt för att vi måste bo i radhus. Sagt och gjort, lägenheten byttes mot ett radhus där barnen skulle få springa själva och leka, massor av kompisar, inga mer lekparker att valla ungar i och det fanns dessutom en liten gård i närheten med får, grisar och en ko. Underbart!

Nu bor vi i radhus och det visar sig att ungarna ändå ska gå till lekparken, är rädda för grisar, får är kladdiga och kossor är skitstora. Dessutom springer det miljarders ungar här hela tiden och undrar varför vi har det så stökigt jämt. Jag brukar erbjuda dem att städa, men då tittar de osäkert på mig och frågar Selma om de inte ska leka ute istället. Bra idé.

Sommarens favoritkommentar är ändå Selmas dagiskompis, Kevin. Kevin är bjuden till Selmas 5-årskalas och jag har städat dygnet runt i två vecker (nästan i alla fall...) och det har nog aldrig varit så städat här - någonsin! Kevin, däremot, uppskattade tydligen inte min ansträngning utan utbrast:

- Oj, vad stökigt det är. Här måste ni verkligen städa!

Ungen hade inte ens hunnit ta av sig skorna.

- Nej, Kevin! börjar hans mamma och jag hinner tänka att det måste kännas pinsamt för henne när hon fortsätter:

- Alla får ha som de vill hemma hos sig.

Toppen.

Optimism



Nu har jag flyttat in!

Nu har jag flyttat från min gamla blogg! Den finns fortfarande kvar, jag har inte flyttat alla inlägg hit än så vill man följa "Dagens toarulle" till exempel eller se några fantastiska klipp från YouTube får man vackert bege sig dit.

Välkomna till En kommando-mammas bekännelser!

Kommando-morsor och lata farsor

Idag mötte jag en till kommando-mamma, det är skönt att se att vi är fler!

Man vet att en mamma är nära bristningsgränsen när hon slutar att prata i hela meningar och istället enbart utdelar kommandon à la Sitt! Tyst! Ät! Vilken pappa som helst, som har någon som helst självbevarelsedrift, vet att det då är dags att axla rollen som ledare för familjen och befria kommando-mamman från hennes uppdrag.

Idag blev jag vittne till hur en 2-barnsmamma genomgick en sådan metamorfos - från att vara en normalt fungerande mamma till just en kommando-mamma. På pendeltågsperrongen på T-centralen ramlar det ut en 2-barnsfamilj ur hissen som kommer från T-baneplanet. Alla som har förflyttat sig från tunnelbanan till pendeltågen vet att det är ett jävla projekt. Det finns bara en hiss, och den är antingen trasig, eller upptagen av människor som skulle ha mått bättre av att använt trapporna. Att den dessutom stinker, är bara en extra liten krydda till småbarnslivet. Pölarna på golvet kan man, till nöds, intala sig är smält snömodd - även om det är svårt i augusti...

Så när familjen äntligen kommer ut ur hissen, och kan dra efter andan, syns det rätt väl att stressnivån är något hög. De lyckas dock hålla ihop familjen - mamma, pappa, 5-årige Otto och Ottos lillebror som kan vara runt 1 år. Väl på tåget sätter sig mamman på ett säte för 4 personer, säger åt Otto att sätta sig innerst och sedan tar hon Ottos lillebror i famnen. Under tiden tar Ottos pappa och lojt slår sig ner på ett annat säte, tar upp Sportbladet och bläddrar fram till rapporteringen från gårdagens derby.

Sedan sitter han, djupt försjunken i tidningen, medan Ottos mamma försöker hålla koll på en högljudd 1-årig kille, som leker indian, och en extremt uttråkad Otto. Ottos lillebror var väldigt, väldigt duktig på att leka indian, och han påminde en hel del om Gustav. Gustav brukar mycket nöjt applådera sig själv när han lyckats med något riktigt bra ljud, bara för att sedan hyssja sig själv ordentligt med ett pekfinger över munnen, och den rutinen kunde också Ottos lillebror.

Den, ännu så länge, till synes normalt fungerande mamman, verkade rätt besvärad av sönernas röstresurser och rörelsebehov och bad Otto att sitta stilla samtidigt som hon parerade rymningsförsöken från lillebrorsan som nu verkade vara i maskopi med Otto (vilket de säkert var...). I höjd med Sollentuna sker så förvandlingen, efter att ha förmanat och förmanat brister något för henne.

Otto klänger på mittenstolpen, samtidigt som mamman byter en bajsblöja på lillkillen i hans, vagn när det plötsligt hörs ett dovt och sammanbitet men ändå mycket tydligt

- Otto! Sitt! Ner! På! Sätet! ifrån suffletten i barnvagnen.

Otto sätter sig, snabbt som ögat ner, och lillkillen, som nu fått en ny blöja, tystnar också men tar sedan snabbt upp en ny sport - kast med liten napp. Ottos mamma sträcker sig efter nappen gång på gång och ger den till lillkillen men när hon får plocka upp den från golvet, mitt emellan pappans fötter ser hon ut att vilja bita honom, hårt, mitt i det allra heligaste.

Han är dock fortfarande djupt försjunken i sportsidorna och tar ingen notis om kommando-morsan överhuvudtaget. Otto undrar hur många mil det är kvar och kommando-morsan svarar kort:

- Jag. Vet. Inte. Fråga. Din. Far.

Otto ger dock snabbt upp försöken att få kontakt med sin fader och ger sig istället på att göra grimaser till sina medpassagerare istället. Som de svenskar vi är låtsas de flesta inte se honom - även om åtminstone en tant förskräckt drar efter andan vilket gör Otto märkbart nöjd.

Till slut kommer dock deras station och medan kommando-morsan kämpar med att få av både barn, packning och barnvagn så sträcker Ottos pappa nöjt på sig och undrar om de inte ska åka pendelåg lite oftare - det var ju så lugnt och skönt...

Jag hoppas att kommando-mamman bet honom till slut.

Men sooov!

Jag vet inte vad det är med mig men när jag är själv med barnen kan jag bara inte få dem att sova. Oftast slutar det med både gråt och tandagnisslan innan kvällen är över. Jag brukar inte direkt se fram emot de här kvällarna - om man säger så...

Men så var det då dags igen igår och och den här gången var jag fylld av tillförsikt - här skulle det somnas lugnt och fint! Gustav har sista veckan sovit som en liten prinsessa, eller ja en rätt bastant prins är väl kanske mer korrekt, men sovit har han! Lösningen på hans sömnproblem var tydligen bara en kudde och snuttefilt. Lite orutinerat kanske av en 3-barnsmamma att inte fatta att han sov taskigt för att sängen var oskön men nu har jag lärt mig...

Och mycket riktigt somnade han så fint, så fint, med näsan ingosad i filten och armen om vällingflaskan (han kanske vill ha en nalle också förresten...). Nåja det var i alla fall one down, two to go och det är ju fullständigt hanterbart! Selma är ju en stor tjej nu och Ellie är ju...ja Ellie...

Jag får för mig att vi idag ska mysa lite i stora sängen, läsa en massa sagor och sedan somnar lde ugnt och fint där - så blir det lite speciellt nu när pappa är borta och de kanske saknar honom lite. Böckerna valde vi tillsammans, de föreslog och jag lade in mitt veto mot Kråke, (Kråke-serien är sååå vansinnigt tråkig!) och lobbade istället för lite Totte och Alfons. Jag fick ge mig när det gällde Pricken men planen var att ta den sist så de skulle ha somnat redan och glömt bort att vi skulle läsa den.

Glada i hågen, fortfarande vid gott mod, kryper vi ner i sängen och jag börjar läsa om när Totte bakar. Ellie är väldigt hjälpsam och bläddrar åt mig (Nej! Inte nu, jag har inte läst färdigt än. Nä, men sluta, jag har inte läst än. Men håll still boken - jag ser inte vad jag ska läsa!). När Tottes pappa kommer och ska äta kakan börjar Selma att gråta "Jag saaaaaknar min pappa!" ylar hon men hon lyckas i alla fall inte väcka Gustav.

Ellie tar chansen att fly och efter en kullerbytta går hon nerför trappan efter att ha deklarerat att hon ska titta på Franklin, eller "Fängklin" som hon säger. Jag förstår ju att mystimmen är över, erkänner mig besegrad, går ner och sätter på Fängklin. Jag surar lite för att mina nattningsplaner alltid går i stöpet, men jag rycker upp mig efter en stund och peppar mig till att ta nya tag. Ellie vill ha ännu en välling och efter en kort diskussion, som riskerade att bli högljudd, erkänner jag mig ännu en gång besegrad och gör henne en välling. Selma börjar att gråta för att hon saknar pappa - igen! - och för att hon inte ska få sova i stora sängen så jag tänker att det lättaste kanske är att låta dem somna där.

Sagt och gjort, vi kryper ner igen och jag killar Selma lite på ryggen samtidigt som jag ser hur Ellie sakta liksom rinner ner från sängen och ner på golvet.

- Mamma, vad gör hon? undrar Selma och ser rätt chockad ut.

- Jag har ingen aning, Selma. Vi låter henne vara så får du somna, svarar jag trött och nu också rätt irriterat.

Jag fortsätter killandet när jag plötsligt hör ett svagt, men ändå förvånansvärt intensivt, smackande ljud. Selma tror ögonblickligen att det är spöken och börjar gråta efter pappa - igen! - men en snabb kontroll under sängen ger vid handen att det bara är Ellie som glatt tuggar på några av de 5 000 pärlor hon hällde ut på golvet i söndags.

- Sluta upp med det där, Ellie! Det är läggdags!

- Ellie vill inte sova, svarar hon glatt utan att någon notis om mitt röstläge och fortsätter sedan att tugga på en rosa glitterpärla.

- Mamma, jag är tröööött! säger Selma som definitivt vill sova.

Vi ignorerar Ellie och Selma får äntligen somna (two down - one to go!) efter att jag har bedyrat att pappa verkligen kommer att komma tillbaka. Ellie vill ha ytterligare en välling, vilket hon får efter en kort diskussion. Jag tar chansen när hon är lite vällinghög och bäddar ner henne i sängen. Bara några sekunder innan hon precis ska till att somna hör jag Gustav gråta och jag ber Ellie ligga kvar i sängen medan jag somnar om honom.

- Är Gustav vaken? hörs en ljudlig och hoppfull röst, en liten stund senare, bara några centimeter från hans öra.

- Lälli!! utbrister Gustav glatt och jag bekräftar för Ellie att Gustav är vaken. Väldigt vaken.

Sätter på ännu lite mer Fängklin och nu har jag gett upp. Nu får de somna på soffan om det är så här det ska vara, tänker jag surt. En och en halv timme senare ser de båda dock märkbart trötta ut och Gustav somnar i min famn, med näsan inborrad i snuttefilten, medan Ellie kollar färdigt på Fängklin. Så är Gustav nerbäddad och Ellie har för tredje (och sista!) gången krupit ner i sängen när hon vill ha en till välling. Den här gången diskuterar jag inte utan gör resignerat i ordning den hundrade flaskan välling. Med flaskan i ett fast grepp somnar hon så till sist och jag funderar över om inte den förhatliga 5-minutersmetoden ska införas snarast hos kommando-mamman.

Hur klarar de sig i samhället?

Det pratas ju mycket om hur stressigt vårt samhälle har blivit och många dukar under av pressen från jobb, familj och så vidare. Andra verkar å andra sidan inte ha koll på någonting alls, och då pratar jag inte egocentriska tonåringar utan företagsledare och människor som faktiskt har bra jobb med stort ansvar och som borde ha koll på verkligheten.

Ett tag jobbade jag på ett café som kallskänka och där kunde jag få de mest märkliga kommentarer och klagomål - från just människor som borde ha koll med tanke på deras månadslön och ansvar. Så här funkade det där, kunden beställde det han/hon ville ha, betalade det och sedan gjordes maten efter kundens önskemål. Därefter bars det fram till disken, ropades ut och kunden hämtade sedan själv maten - ingen bordsbeställning med andra ord.

En dag kom en mycket bekymrad herre fram till disken och klagade på att hans räksallad inte hade några räkor.

- Eh, nej, svarade jag lätt förvirrad av hans fråga. Du har tagit en varm pasta med pesto och kyckling.

- Jaha...? Ja, jag tyckte att det var lite snålt med räkor.

Sedan tog han sin varma pasta med pesto och kyckling och gick tillbaka till bordet och åt upp den med god aptit.

En annan kund frågade:

- Serveras lasagnen varm?

- Eh, ja... Det kan väl vara gott? svarade jag både uppmuntrande och glatt.

Fast den värsta kunden var nog kvinnan som tog en bakad potatis med skagenröra och sedan kom tillbaka och klagade på att hennes ost- och skinksallad var så varm. Allvarligt talat - om man inte ser skillnad på en potatis och sallad - hur klarar man sig då ute i samhället utan en vårdare ständigt med sig?

Vad tror de egentligen?

Det är roligt att lura fjortisar, de tror på allt! Nähä...? Asså, vaddå? Är det så där typ sant? På riktigt asså? Nä, men guuuud vad taskigt, asså?

Då är det bara att gravallvarligt bekräfta att jo då, så är det. Sedan kan man nöjt se hur löpelden sprider sig om människor som låter kattungar bo i minimala glasburkar, eller att det inte kommer att gå några bussar på hela sommaren eftersom bensinen tagit slut, att de inte ska få några lov eller vad man nu kan tänkas komma på.

Tonåringar har nämligen ingen riktig koll på världen eftersom de är så självupptagna, det är därför det är så lätt att ljuga för dem. Men vill man ha det riktigt kul med en fjortis är det bara att berätta att det inte fanns mobiltelefoner när vi växte upp (nu förutsätter jag helt fräckt att du liksom jag inte är tonåring längre...). Studera sedan de bestört uppspärrade ögonen och munnen som avslöjar chocken och därefter fjortisens krampaktiga tag om sin mobiltelefon och le sedan lite åt deras naivitet.

I förrgår berättade jag det för granntjejen som är 9 år och som blev genuint ledsen för min skull. Efter att ha beklagat det faktum att jag växte upp med telefonkiosker istället för en nalle tillade hon:

- Och ni hade inte TV då heller, va?

Fast riktigt så gammal är jag faktiskt inte...

Kontaktannonser - Vad de säger och vad de egentligen menar

Jag älskar att läsa kontaktannonser. De är inte för att hålla koll på marknaden på något sätt, jag lever i ett rätt stabilt äktenskap där de största problemen just nu utgörs av toarullar som aldrig ligger där de ska - så då räknas man nog till de lyckligas skara.

Kontaktannonser läser jag istället för att jag gillar att fantisera om vilka de här personerna egentligen är - bakom annonsens klyschiga formuleringar. Dessutom får man en inblick i många människors livsöden - var det så här de hade trott att livet skulle se ut? Det finns mycket ensamhet i många annonser men också hopp - hoppet om att man, en dag, ska finna "den rätte" eller kanske "den rätta".

Gemensamt för kontaktannonser är dock att de inte alltid är vad de utger sig för att vara så här kommer en liten guide - "Kontaktannonser - Vad de säger och vad de egentligen menar"

I kategorin "Kvinna söker man" kan vi hitta följande exempel:

Jag är en attraktiv och glad kvinna, 40 år, bor i Täby, egen företagare. Söker attraktiv, positiv, generös och social man för seriöst förållande.Vad som egentligen menades:

Jag är en attraktiv (äter bara sallad - vilket gör mig jävligt grinig - men snygg!) och glad kvinna (skrattar gärna åt andra), 40 år (den biologiska klockan tickar snabbt), bor i Täby (arbetarklassen göre sig icke besvär), egen företagare (bossig bitch). Söker attraktiv (mina väninnor kommer att bedöma dig på en 10-gradig skala), positiv (jag lider nämligen av PMS), generös (mina pengar är mina pengar - dina pengar är mina pengar) och social man (du måste följa med till mina föräldrar åtminstone 1 gång annars tror inte mor på mig och jag blir arvlös) för seriöst förållande (alla väninnor har gift sig - och det ska jag också!)

Och här har vi två andra: Jag söker en seriös relation (mitt uppehållstillstånd går snart ut och jag har ingen lust att åka tillbaka) med en svensk man (äktenskap ett måste för att få ett uppehållstillstånd). Jag är från Sydafrika. Jag har ett bra jobb och liv (och är egentligen inte ett dugg intresserad av att dela det med dig - om jag inte var tvungen).

En tjej, 44 år, (klär mig alldeles för ungdomligt för min ålder - tänk kortkort och lite, lite för trånga kläder) söker en vän i samma ålder. Intr. djur, natur, promenader, shoppa, marknader, humor och kärlek. (egentligen vill jag nog inte ha en man utan en väninna - du kanske kan vara min "maninna" fast himla bra är det ju förstås om du skulle vara tjej...)

Män är lite mer rakt på sak - saxat ur "Man söker kvinna":

Jag är en svensk kille (har lite svårt för den svenska, frigjorda kvinnan - det här med uppluckrade könsroller förstår jag inte alls. Vad jag än gör så blir det fel, håller jag upp dörren är jag överbeskyddande och gör jag det inte är jag oartig), 48 år (oskuld), som vill träffa en tjej från Asien för ett förhållande (du får ett uppehållstillstånd om du sköter hem och barn- men när jag ledsnat på dig åker du ut). Hör av dig. (Snälla, kom igen då...?)

Bäst är ändå "Man söker man"-kategorin - där är det inga krusiduller...

Jag är en kraftig, 62-årig man, som söker en äldre man, helst feminin. (Vi kan leka Lasse Flinckman och Christer Lindarw)

Eller varför inte den här:Jag är en 50-årig kille, som är passiv, fräsch sådan. Söker en annan hs-kille, som är aktiv, för träffar, som kanske kan utvecklas till något mer (fast vi börjar med enbart sex). Du får gärna bo i Stockholms innerstad (alltid drömt om att bo där).

Vad tror hon att vi äter här hemma egentligen - Del 3

Ellie har ju som sagt ingen riktig koll på det här med mat och vad den kan tänkas vara gjord av. Det har ju konstaterats både en, två och tre gånger men någon gång tycker man att hon borde greppa det här med käk...

Idag var det i alla fall stekt strömming med potatismos som stod på menyn - inte så barnvänligt men föräldravänligt så det förslår och som den kommando-mamma jag är tar jag inte alltid hänsyn till barnen. I Ellies värld är en fisk rektangulär, panerad och avnjutes bäst fryst så hon var minst sagt fundersam när hon såg de silverfärgade fiskarna och undrade väl därför vad vi skulle äta till middag.

- Det är strömming, svarade jag och pekade på stekpannan där strömmingarna stektes och förtydligar med att säga att det är fisk.

- Åh. så gott! Jag gillar lamm! är hennes entusiastiska svar.

Morgonstund har guld i mun

Trots att jag är rätt stolt över mina troféer över mina misslyckanden som mamma bestämmer jag mig ibland för att vara en braaaa mamma. Det brukar gå sådär.

Men igår så var det då dags igen, barnen var så trötta när jag väckte dem kvart över sex (vi måste ju hinna till dagis 7.15) att jag bestämde att de minsann skulle få sovmorgon idag.

Ni vet...sova riktigt länge och sedan äta en god frukost i lugn och ro - hela familjen tillsammans - bläddra i tidningen, kanske koka lite ägg. Någonstans i min fantasi måste jag totalt ha förträngt sommarens frukostminnen men jag kom snabbt tillbaka till verkligheten. Närmare bestämt 06.05 när Selma väser "Mamma!" i mitt öra. När hon inte får någon reaktion (jag försökte med björntaktiken - att ligga blick stilla i förhoppningen att hon skulle tro att det var natt och somna om) så väser hon ännu högre "Mamma!" men kombinerar det nu med att energiskt trycka på mina stängda ögonlock.

För er som saknar personlig erfarenhet av det här så kan jag berätta att det inte gör ett dugg ont men att det däremot är förbannat irriterande och dessutom högst olämpligt att göra på någon som är känd för sitt urusla morgonhumör!

- Mamma, är det morgon när det är en nolla, en sexa, två prickar, en nolla och en nia?

En nolla, sexa, två prickar, en nolla och en nia betyder 06:09 på människospråk.

- Mm, fast du vet... Mamma vill sova lite, lite mer, försöker jag. Samtidigt hör jag Gustav ropa "Däh!" och inser bittert att dagen har grytt. Sovmorgon - jo tjena...

Stapplar nerför trappan och parkerar ungarna framför Dora som dagen till ära snacker norsk, så det blidde Bolibompa istället. En vanlig dag hade jag nu pillat på dem lite kläder utan att de skulle ha märkt det, trollbundna som de är av TV:n, och sedan borstat tänderna på dem - också det lite i smyg. Idag skulle jag ju vara en braaaa mamma, så vi hade all tid i världen till sånt, så jag parkerade mig själv på soffan en stund under en filt och vilade ögonen lite.

Efter en halvtimme knatar jag upp och kryper ner i sängen igen och skickar ner maken istället. Planen var att sova en liten stund till men det sätter Ellie resolut stopp för.

-Mamma, kan du öppna? säger hon och försöker ge mig något, men jag försöker med björntaktiken igen. "Mamma..?!" hörs det väsande. Ellie går lika lite på björntaktiken som Selma, så hon kör med samma taktik och trycker även hon energiskt på mina ögonlock, så jag ger upp. När jag, mycket motvilligt, öppnar ögonen igen ser jag att det är en tuschpenna hon vill att jag ska öppna. Aldrig i livet! Jag tar ifrån henne pennan under stora protester, tittar på klockan och ser att barnen, en vanlig dag, redan skulle ha varit på dagis vid det här laget.

Vid det här laget har jag definitivt ångrat mina god-moder-ambitioner men hoppet om en lugn frukost lever ännu. Fast inte så länge. Jag inser snabbt att de är hungriga, på gränsen till svält tydligen, att döma av uppmaningarna till mig att göra frukost så planen med kokta ägg överger jag till förmån för något snabbare.

När frukosten så har fixats och det är dags att käka kommer protesterna och klagomålen. "Jag gillar inte skinka!" börjar Selma men en snabb blick från den gode, men ack så trötte, modern får henne snabbt att ändra sig. "Eller, jo jag gillar skinka men jag vill inte ha..." säger hon med ett försök till en något vänligare ton.

- Ät den inte då, är mitt konkreta förslag på hennes problem.

Gustav har fått yoghurt, och som den 1-årige gentleman han är, så erbjuder han mig självklart lite av den. Jag avböjer vänligt men bestämt, men gossen vet att truga och kastar därför helt sonika skeden på mig, samtidigt som han, mycket nöjd med sin initiativförmåga, säger "Däh!" och följer upp med ett artigt "Ta!" Sedan övergår han till att göra mönster i smöret med pekfingrarna innan han kastar smörgåsen på golvet som en tack-för-maten-men-nu-är-jag-mätt-gest.

Ellie, som tydligen har blivit träffad av en mikroskopisk yoghurtfläck, bryter ihop fullständigt.

- Mamma, toooooorka! Jag börjar torka hennes arm men då bryter hon ihop igen "Neeej, inte torka!" Så jag er upp och låter henne vara - vilket också tydligen var fel eftersom hon bryter ihop fullständigt igen.

- Okej! Nu har ni ätit färdigt! säger jag i ett något gällare röstläge än normalt."Men...?" börjar de invända men jag kontrar snabbt med att de får en banan innan vi går till dagis. Jag tar Gustav i ett fast grepp under armen och går ner samtidigt som jag profylaxandas - in genom näsan - ut genom munnen- slappna av. Det funkar sådär.

Alla sedvanliga protester från barnen, angående val av kläder, tystnar blicksnabbt med hjälp av en dödsblick från den gode modern, nu inte så god längre...

- Jag vill inte..., börjar Selma.

Dödsblick.

- Nej, ,inte den! protesterar Ellie.

Dödsblick.

- Men, pappa sa... fortsätter Ellie.

Dödsblick.

Klockan har nu äntligen blivit dags-att-gå-till-dagis-dags så vi knatar iväg under intensiv profylaxandning och jag hinner lugna ner mig ungefär samtidigt som vi kommer till dagisgrinden så vi hinner bli vänner innan vi skiljs åt för dagen.

Den utlovade bananen fick de aldrig - den ligger kvar på köksbänken.

Imorgon äter de frukost på dagis och vi är där senast 07.15 - jag lovar!

Dåliga mödrar - hur skulle vi klara oss utan dem?

Det finns något vansinnigt befriande i att ha vänner och bekanta som befinner på samma plats i livet som en själv. I området vi bor i så svämmar det fullständigt över av barnfamiljer, vilket är toppen på alla sätt och vis - om än intensivt ibland.

Just nu är vi inne i en fas där vi mammor, glatt och med mycket galghumor, tävlar om vem som kan tänkas vara den sämsta mamman. Vi skyler inte direkt över våra misstag och tillkortakommanden utan försöker istället bräcka varandra. Det påminner lite om när man var fjortis och tävlade om vem som var fullast...

- Jaså, blev hon rädd när du skällde? Det är väl ingenting...! Då du skulle ha sett när jag blev så arg att jag morrade åt Selma! Moahahahaha... Och så vidare...Så låter det när vi pratar med varandra i radhusidyllen. Utomstående som råkar gå förbi brukar snegla lite förskräckt samtidigt som de gör en liten mental kom-i-håg-notering om att ringa socialtjänsten snarast möjligt.

Vi brukar också roa oss med att komma på uppfinningar som skulle förenkla vårt liv - ett elstängsel ligger just nu rätt högt på listan. Idag avhandlade vi dock ämnet "trötthet" - ett inte helt obekant ämne för de flesta småbarnsföräldar. Dagens tävling vann jag på att jag faktiskt somnat i lekparken. Att då bara ha nickat till lite, till Bolibompa smäller inte riktigt högt då, så de andra mammorna hade inte så mycket att komma med idag.

Men det var ju så skönt att ligga på det solvarma gräset, med bara en liten sommarjacka som kudde, barnen som gungade och små ulliga moln gled sakta förbi... Selmas röst som argt sa "Vakna mamma! Sover du?!" tog mig dock raskt tillbaka till verkligheten.

Jag lyckades aldrig riktigt övertyga henne om att jag bara "vilat lite"...Så dagens tävling vann jag - återstår att se vem som vinner imorgon.

P.S. Undrar om jag inte hade vunnit vem-som-var-fullast-tävlingen också?

Lördagsgodis

Ja, så var det lördag igen och då är det ju lördagsgodis som gäller såklart. En liten skumbanan till Gustav och en punchpralin till kommando-mamman så är dagen räddad.

Godis är ju gott, det vet vi alla, men en sak har jag funderat på länge och det är det här:

När man köper lösgodis så köper man ju bara goda godisar, det kan ni väl hålla med om? Varför är det då bara äckliga godisar kvar på slutet?

Är det något nedärvt Lutherskt som vi inte kan frigöra oss ifrån? Det är ok att njuta av godiset, men inte för mycket för då ska man straffas med en läbbig seg råtta, eller en salmiakbalk. Det kan inte vara att man köper för mycket godis för det här fenomenet stöter jag på även om jag bara köper liiiite godis, det är fortfarande bara äckliga kvar på slutet. I en påse Gott&Blandat till exempel är det inte så, där slinker allt ner.

Och jag tror inte heller att det beror på att man köper för mycket av en sak för jag kan lätt äta en 100g chokladkaka (okej, jag erkänner en 200g Apelsinkrokant kan också slinka ner ...) så det måste bero på något annat.

Men vad? Hjälp mig!

När kan man egentligen simma?

Alla mina barn är blötdjur som badar gärna, ofta och mycket. Dessutom saknar de fullständigt respekt för vatten så vid det är, minst sagt, stenkoll som gäller när man badar med dem.

När Selma var 2 år var vi på semester i Turkiet och hon älskade verkligen "stowa poolen" som hon kallade den och favoritleken var att, fullständigt handlöst, kasta sig i den om och om igen. Det här blev lite stressigt ibland eftersom hon sprang så jädrans snabbt... När hon bestämde sig för att hoppa i var det bara att snabbt ta sig upp från solsängen, springa efter och kvickt som tusan själv hoppa i poolen för att fånga henne.

Ellie anmälde vi till Plask&Lek för att ge henne lite respekt för vattnet men det gav bara motsatt effekt. När de andra barnen lugnt låg på rygg och slappnade av i vattnet gjorde Ellie grodhopp från kanten - utan att bekymra sig för vem som skulle ta emot henne.

Sedan hävdar hon också bestämt att hon kan simma vilket hon faktiskt inte alls kan... När jag badade med henne och Selma på Bälingebadet senast uppmanade Ellie mig energiskt att släppa henne för hon "kan faktiskt simma, mamma!". Mina protester lyssnade hon inte på för fem öre och när jag släppte henne i en halv nanosekund, i ett fåfängt försök att visa henne att hon inte kan simma, så sa hon glatt (efter att ha nått ytan igen) "Jag kunde simma, mamma!"

Det får mig att tänka på min kusin, Åsa, som inte fick hoppa från hopptornet när hon var liten, eftersom inte heller hon kunde simma, även om hon inte höll med om det - eller som hon sa det till mormor Anna-Greta "Jag kan simma, det är bara det att jag sjunker".

Mitt lilla språkgeni

Selma, 5 år, kommer in efter att ha lekt med några av barnen på gatan. Hon verkar rätt så upprörd så jag frågar vad som är fel.

- Mamma, jag kan prata arabiska! Men, vet du, pojken lyssnar inte! Fast jag säger "allaballagurraburramurragurragurra" åt honom!

Vad tror hon att vi äter här hemma egentligen? Del 2

Dagens lunch: Fiskbullar i dillsås med röd quinoa och sallad. Ellie tar glatt av fiskbullarna, tittar mycket skeptiskt på quinoan och säger:

- Jag vill inte ha! Jag äter inte sniglar!

Vad tror hon att vi äter här hemma egentligen?

Ellie äter inte lamm på pinne och det kanske man kan förstå, alla gillar ju inte kött - eller sockervadd heller för den delen så det må ju vara hänt - men vid mellanmålet idag började jag undra vad hon tror att vi bjuder på för mat här hemma.

Det serverades smörgåsar och fil med Havrefras, inga konstigheter, men eftersom hon brås på sin mor och gärna spiller så passade jag på att hälla upp filen åt henne vilket accepterades. Smörgåsen accepterades också utan problem vilket inte alltid är fallet eftersom Ellie "kan själv" . Problemet dök upp när det var dags för Havrefrasen... När jag har hällt upp dem i filen så tittar hon förnärmat först på tallriken och sedan på mig och utbrister:

- Jag vill inte ha lego mamma!

Nu ska jag berätta en hemlighet...

Och det är riktat till alla män (genusmedveten som jag är så får jag erkänna att detta trots allt verkar vara ett könsbundet problem) och det är att toalettpappersrullar inte byts automatiskt - det är någon som måste göra det!

Jag vet inte vad det är med män och byten av toalettpappersrullar men de två verkar inte kompatibla för fem öre. Jag menar, hur svårt kan det vara? Är man den som tar det sista toalettpappret så är byter man också till en ny rulle. Bytet är heller inte färdigt förrän den nya rullen sitter i hållaren! Det räcker alltså inte att bara påbörja en ny rulle och sedan lämna den på golvet, på toaletten, på handfatet, eller ännu värre - försöka trycka fast den i hållaren ovanpå den gamla, tomma rullen som fortfarande sitter kvar!

Och när jag ändå har er på tråden - ett mjölkpaket som är tomt ska inte tillbaka in i kylen - det ska slängas! Det gills inte att spara en halv tesked på botten av tetran, den räknas officiellt som tom då!

P.S. Är det någon kvinna av biologiskt, upplevt eller konstruerat kön som känner igen er så får ni också ta åt er naturligtvis - allt i jämställdhetens namn...

Lamm på pinne

Och så var midsommarafton här med sol och allt! Äntligen får man väl säga, även om början på juni påminde oss om klimathotet. Nåja, klimathot eller inte, firandet gick till på traditionsenligt vis med dans runt stången, sill och dill och mer därtill.

I Upplands Väsby firas midsommar bland annat i Smedby där Väsby folkdansgille för den svenska traditionen vidare med Små grodorna, spelemän och folkdans - ett uppskattat och välbesökt evenemang bland Väsbybor. Dessutom var det en vikingamarknad på Gunnes gård, vår (låtsas)vikingaby där det fanns både konsthantverk och minirunstenar att köpa. En minirunsten passar överallt!

Mina barn var dock måttligt intresserade av minirunstenar och träslevar och vikingahalsbandet som de fick i fiskdammen var trätt med svarta matta kulor, gjorda av någon sorts lera, glittrade alldeles för lite (dvs. inget alls) för att riktig falla dem i smaken. Höjdpunkten för dem var istället godisståndet där man kunde köpa stora polkagrisklubbor och sockervadd och självklart de fick både klubba och sockervadd. Det säljs sockervadd i Smedby en gång om året så då får man passa på!

Ellie, som redan innan var klart skeptisk till masspsykosen runt stången tittade mycket, mycket misstänksamt på sockervadden, ryggar tillbaka lite och säger med eftertryck:

- Nej, jag vill inte ha lamm, mamma! Jag äter inte lamm, jag äter bara klubba!

Vad händer om min 7-månaders äter...?

Ja, vad kan egentligen hända om ett barn på 7 månader äter burkmat som av Semper eller Nestlé rekommenderas från 8 månader?

Svar: Ingenting, förutom förhoppningsvis att en viss mättnadskänsla infinner sig.

Med 3 barn har jag genom empiriska undersökningar undersökt vad som händer om barnet äter följande:

Sand från sandlåda - Knastrar i tänderna och en viss sandpapperseffekt kan märkas vid blöjbyte men barnen har gillat det. Finkornig sand är mer uppskattad än den grövre sorten.

Pinnar - Funkar finfint som bitringar. Barnet har icke uppvisat några symptom.

Skor - Se ovan.

Frysta fiskpinnar - "Fiskglass", smakar tydligen bättre än när de är stekta. Barnet har icke uppvisat några symptom.

Vatten från vattenpölar - Härlig bouquet med tydlig årgångskaraktär. Törstsläckare. Barnet har icke uppvisat några symptom.

Toalettborste - Tydligen en mycket angenäm smak som gärna njuts i avskildhet. Barnet har icke uppvisat några symptom.

Burkmat - Viss mättnadskänsla men i övrigt inte särskilt uppskattad. Barnet har icke uppvisat några symptom oavsett om åldersgränsen överskridits. Trots allt är det avsett som mänsklig föda.

Mina barn har tidigt ätit mat avsedda för 30-åringar och icke uppvisat några symptom.

Att leka mamma, pappa, barn

Selma är snart 5 och leker gärna rollekar, jag är snart 35 (okej 34 snart i alla fall men det lät inte lika bra...) och leker inte gärna rollekar men ibland kommer jag inte undan. Hade jag fått vara med och bestämma i alla fall liiiiite om hur leken ska lekas så hade det kanske varit lite roligare men rollfördelningen är solklar - Selma bestämmer och jag ska bara lyda.

Nåja, det brukar börja med att Selma med låtsasvuxen röst, nästan i falsett, säger:

- Ska vi leka? Du är mamma och jag är barn.

- Men, inflikar jag, ska inte du vara mamma och jag barnet?

- Neeej. säger Selma och himlar med ögonen innan hon fortsätter:

- Jag är barn och du mamma!

- Okej, säger jag.

- Då ska du säga "Gumman, vi ska gå till dagis".

Vid det här laget börjar jag undra varför vi leker den här leken, det är exakt så här det låter måndag till fredag men hon kanske behöver bearbeta något tänker jag...

- Älskling, börjar jag, vi ska gå till dagis!

- Nej, inte så säger Selma surt. Du ska säga "Gumman, vi ska gå till dagis"!

- Men, vad sa jag då? undrar jag förvirrat.

- Du sa "älskling", säger hon ännu surare och jag börjar inse att det här kommer att ta en ände med förskräckelse....

- Gumman, vi ska gå till dagis! säger jag, rätt nöjd med att jag sagt rätt den här gången.

- Neeej! säger Selma med eftertryck, och nu förstår jag faktiskt ingenting, jag sa ju rätt?

- Du ska säga så här "Gumman, vi ska gå till dagis" säger Selma, om möjligt ännu surare...

- Men jag sa ju det?!

- Nej, du sa så här "Gumman, vi ska gå till dagis".

Ärligt talat hör jag ingen som helst skillnad mellan sättet hon sa det på och sättet jag sa det på men jag gör ett nytt försök, men det duger inte heller. Nu är jag både förvirrad och frustrerad men gör ett sista försök.

- Gumman, vi ska gå till dagis.

- Men åh! Mamma, du fattar ju ingenting!

Den delen har hon faktiskt helt rätt i, för jag förstår verkligen ingenting av vad det är hon vill att jag ska göra, men någon lust att fortsätta leka har jag inte. Inte under de premisserna i alla fall...

- Kan vi inte leka något annat, försöker jag försiktigt, en arg nästan-5-åring ska man nämligen passa sig för.

- Men åh! Selma nästan stampar i frustration över att ha en mamma som inte fattar något.

- Jag tänker inte leka med dig om du ska hålla på så där! utbrister hon, nu väldigt, väldigt arg.

Om jag håller på så där? undrar jag för mitt stilla sinne innan jag får en blick som talar om precis vad hon tycker om mig. Jag råkar le lite åt hennes (i mitt tycke omotiverade) ilska, vilket jag absolut inte skulle ha gjort för nu är hon näst intill rasande och stormar ut ut vardagsrummet och klampar demonstrativt upp för trappan, ilsken som ett bi.

Jag håller precis på att förstå vad det var som egentligen hände, när hon en kvart senare kommer tillbaka och glatt undrar:

- Mamma, ska vi leka?

Ellie och den illamående tomaten

Mina barn brukar ofta hjälpa till med matlagningen, en uppskattad hjälp trots att allt tar minst dubbelt så lång tid. När jag plockar i diskmaskinen plockar de upp ur densamma och när jag dukar så dukar de av och så vidare.

Men, de har roligt under tiden och förhoppningsvis lär de sig något i alla fall. Ellie hjälpte en dag Selma att göra en sallad till middagen och satt och masserade små cocktailtomater (inget vi brukar göra utan det var på eget initiativ...) när hon trycker lite, lite för hårt så att cocktailtomaten plötsligt går sönder.

- Titta mamma! ropar hon mycket glatt och fortsätter:

- Tomaten kräktes!

Vad är det för nummer till AA?

Ja, det undrade jag efter att jag vaknade upp dagen efter kvällen före...

Men för att ta det från början så var jag bjuden på svägerskans 35-årskalas (eller rättare sagt var hela familjen bjuden men jag talade inte om det för dem utan jag gick själv) och det utan att behöva köpa en endaste liten plastskål!

Som 3-barnsmamma kommer jag mig inte ut så mycket, det är alltid en unge som kräks någonstans så när chansen kommer får man passa på - och det gjorde jag! Smink på, rena kläder på (inga fläckar!) och kalashumör på topp seglar jag in till festen. Tidig som vanlig eftersom mamma vill hjälpa till innan gästerna kommer (händer alltid även om det är hon själv som är enda gästen...) men vinet var öppnat så det gjorde ju inget. Och jag är ju inte den som är den - om ni förstår...

När man har 3 barn så vänjer man sig snabbt vid att snabbt som attans slänga i sig maten, eller kaffet och att smygäta godis och den taktiken hade jag även när det gällde vindrickandet.

Det var inte bra.

Inte bra alls faktiskt.

Efter första glaset var jag lycklig. Väldigt lycklig. Livet var så härligt och varför dricker jag vin så sällan? Och gud vad trevligt det var! Efter det andra glaset var jag ännu lyckligare och 5 års stress började släppa från axlarna. Varför dricker jag vin så sällan? Obegripligt.

Efter det tredje glaset blev jag klok.

Andra människor dricker sig (och andra) snygga - jag blir klok. Det är ingen ände på min visdom, jag har svaret på allt. Fråga mig - jag kan! Efter det fjärde glaset kände jag för att sätta mig ner så det gjorde jag - fortfarande klok - och diskuterade allt från Upplands Väsbys stadsplanering till skolans problem (som jag hade lösningen på såklart - lite oklart idag dock...).

Sedan satt jag där och blev serverad både det femte, sjätte, sjunde och säkert åttonde glaset vin innan jag gick över till öl (man vill ju inte bli för full liksom...och guuuud så trevligt det är - varför dricker jag vin så sällan?) och pratade tills alla började droppa av och jag skulle ta mig hem. Nu var festen ute på landet utan lokaltrafik klockan 03.00 så ganska snabbt insåg jag att det var taxi som gällde tillbaka till storstaden (okej, förorten då) och tackade resolut nej till att sova över (Herregud barnen behöver ju sin mamma imorgon!).

Vinglar ut genom ytterdörren - bokstavligt talat - och krockar med dörrlisten (fick ett rejält blåmärke som bevis) och halkar sedan ner för trappen innan jag parkerar mig själv på muren utanför grannens hus. Och där sitter jag och väntar - och väntar - och väntar. Jag försöker ringa till både taxin (som om jag hade numret...) och brorsan men telefonjäveln slår bara fel nummer hela tiden!

Inser att jag kanske borde gå in igen men jag är alldeles för berusad för att orka flytta på mig från muren. Funderar på om jag inte ska hem (4 mil på E4:an...) men då kommer taxin som en räddande ängel och jag vacklar in i baksätet.

Försöker spänna fast bilbältet men det funkar inte - delarna passar inte ihop! Helt vansinnigt - man måste ju kunna spänna fast bilbältet! Där blir jag sittande tills illamåendet börjar skölja över mig och jag väser till taxichauffören att jag nog måste kräkas. Taxichauffören tvärstannar och flyger ut genom dörren och gör en kullerbytta över motorhuven för att hinna öppna min dörr innan spyorna kommer.

Fast jag klarar mig som tur var.

Jag inser vid det här laget att jag är rätt patetisk och det vill man ju inte vara så jag säger till taxichauffören att jag har opererat öronen och därefter fått fel på balanssinnet och att det är därför jag mår illa. Jag är så jävla nöjd med mig själv att jag har lyckats bortförklara både vinglandet och illamåendet i en smäll!

Smått självgod sätter jag mig i framsätet (bättre när man är åksjuk...) men bilbältshelvetet är trasigt här också - delarna passar inte ihop! Fast taxichauffören lyckas visst laga det - utan att jag ens märker något! Vilken toppenchaufför - jag rekommenderar verkligen Taxi Stockholm (även om jag väljer andra bolag i fortsättningen)!

Klok är jag fortfarande så jag och chauffören diskuterar öronoperationer (finns många sorter tydligen) under resten av resan.

Morgonen efter vaknar jag av 3 barn som hoppar i sängen och jag vill bara - jag mår så vansinnigt illa. Lovar och svär att jag aldrig, aldrig någonsin mer ska dricka alkohol eftersom jag tydligen har uppenbara svårigheter att hantera rusdrycker.

Under hela dagen sköljer illamåendet över mig men flashbacksen från taxiresan får mig att må ännu värre. Ångest, ångest är min arvedel för att citera Per Lagerkvist och den får sammanfatta svägerskans 35-årsfest.

Men, jag är ju som sagt inte den som är den utan ramlar man av hästen ska man snabbt upp i sadeln igen men det är - som man brukar säga - en annan historia.

Den ljuva tystnaden

Efter 19.30 är det lugnt här hemma, barnen sover i sina respektive sängar och det enda som hörs är tangentbordsknatter eller lite TV-ljud. Det är en stund att längta till! Men, ibland blir det tyst även mitt på dagen och det är så skönt, så skönt. Man kan sluta ögonen ett ögonblick och bara vara...tills varningslampan plötsligt tänds. Vänta lite nu! Så här tysta ska de inte vara!Och snabbt som ögat måste man förvissa sig om var barnen är och vad de gör för nog kan man ge sig sjutton på att de gör något de vet att de inte får!

Idag har det blivit tyst två gånger, den första gången masserade Ellie ett litet låtsaslamm, Lilla Bäh, med flytande tvål (kanske därför hon vägrade äta sockervadden?), hon var mycket noggrann och passade på att tvåla in både golv och mage också...Den andra gången gick hon upp en trappa till övervåningen, vårt entréplan (har ett souterränghus), och sedan blev det tyst.

Jag undrade lite för mig själv vad hon höll på med men hon brukar sköta sig (rätt ) bra, eller i alla fall hyfsat...så jag slog ifrån mig tystnaden. Sedan slår det mig - hon har ju för fan lärt sig att låsa upp ytterdörren! (Jag vet att man inte får svära men jag gjorde det - högt och tydligt...)

Jag hugger snabbt som attans tag i Gustav och släpar med mig honom i ett fast grepp under armen, springer uppför trappan och in i hallen och mycket riktigt - ungen (tänkte skriva något starkare men besinnade mig...) har fått upp dörren och stuckit ut - nybadad , sjöblöt efter middagen och fullkomligt naken!

Med Gustav, fortfarande i ett fast grepp under armen, springer jag ut och ser hennes lilla nakna rumpa glatt galoppera iväg mot lekparken så jag sätter efter henne och hinner ifatt henne när hon precis satt sig på gungan. Nu med en unge i ett fast grepp under armen, och den andra ungen i ett något fastare grepp under den andra armen, marscherar jag med bestämda steg hemåt.

Väl hemma öser jag förmaningar över henne och till svar får jag:

- Men Ellie tycker att det är roligt!

Och det var ju bra att en av oss uppskattade äventyret i alla fall...

Tupperwareburken är kommen!

Och så har burken kommit!

Eller, burk och burk, det är en jätteskål med lock, tättslutande såklart eftersom det är Tupperware och det är tydligen väldigt bra om man ska ta med sig skålen nånstans. Och det är säkert jättebra - det är bara det att skålen är STOR och absolut inget man slänger ned i handväskan för att ta med sig någonstans oavsett om locket sluter tätt eller inte. Nej, ska den här skålen transporteras någonstans så krävs det en hockeytrunk!

Men, jag är rätt nöjd med mitt inköp ändå. Barnen verkar gilla brödet jag bakar och skålen är lätt att diska och jag måste ju bara spara massvis med pengar på att baka mitt eget bröd tänkte jag. Så jag började räkna...Eftersom jag är rätt slö av mig så jag har hittat ett recept där man får ut fyra limpor per bakning vilket känns både effektivt, rationellt och bra på alla sätt och vis. Dessutom behöver man inte knåda degen vilket gör att brödbaket faktiskt har en chans att bli av...

Priset per limpa blir ungefär 8 kronor per limpa om man bakar på 1 påse rågsikt och 2 påsar brödkryddor, vilket är ungefär halva priset mot en Skogaholmslimpa, så jag sparar ungefär 30 kronor per brödbak. Eftersom burken kostade 289 kronor behöver jag baka nästan 40 limpor innan burken börjar betala sig. Jag har än så länge bara orkat baka fyra omgångar så nu har jag 24 limpor kvar...

Är det någon som är intresserad av att köpa lätt begagnad bakskål från Tupperware förresten?

Ibland känner man sig så gammal...

Grammisgalan har i dagarna gått av stapeln och jag läste förundrat i DN att vinnarna hette Salem Al Fakir och Annika Norlin. Hur gammal är man när man inte har en aning om vilka Grammisvinnarna är?

Jag frågade Pelle om han visste vilka de var men inte heller han hade en aning. Som tur är finns ju numera både Google, Wikipedia och Youtube på en armlängds avstånd så vi började vår gemensamma jakt på Grammisvinnarna med hjälp av Internet. Annika Norlin lyssnade vi på på Youtube men kände inte igen en enda låt så vi gick vidare med vår jakt.

Den där Salem hade ju visst varit med på Allsång på Skansen upptäckte vi men kände inte igen låten. Men det var något bekant över honom. Var han inte väldigt lik någon? Ser han inte lite ut som Bolibompa-Nasim? Lite googlande senare får vi broderskapet bekräftat och tittar på varandra och säger unisont: "Jaha, är det Bolibompa-Nasims brorsa, ja men han är ju bra!"

Fast det kanske inte är så konstigt att man inte har någon koll på den senaste musiken med tanke på att den CD-skiva som oftast spelas här hemma är "Bamses Dunderhits"?

(Recycled)

Soffan

Att fastna i soffan framför TV:n har fått en helt ny innebörd sedan vi köpte en ny soffa. Inte för att filmerna numer börjar med "Pippi och..." eller "Teletubbies och" utan kanske mer för själva soffans skull.

Tidigare hade vi en beige soffa från IKEA med tvättbart tyg som vi faktiskt tog av och tvättade ibland. Oftast tog vi av överdraget på fredagen, tvättade och hängde på lördagen och sedan torkade överdragen resten av veckan på köksstolar (ingen bra idé alls om man inte vill tvätta ytterligare en gång på onsdagen), över dörrar eller varhelst de fick plats. På söndagen skulle de sedan sättas tillbaka vilket enligt IKEA skulle gå plättlätt, det finns ju dragkedjor och allt. Jo, tjena, det IKEA inte berättade var att så fort man ens tänkte "tvätt" så krympte tyget en sisådär sju centimeter - av ren illvilja.

Så man behövde vara två - fast egentligen kanske inte ett gift par ska göra just såna här saker, det blir lätt ett tyst skuldbeläggande när den ena parten inte har dragit tillräckligt hårt på sin sida.... Men det var ju vår soffa så vi bet ihop (även om tyget alltid var lite snett på Pelles sida...) och klädde soffan men när vi äntligen var klara med första soffan och kände oss rätt belåtna med att det gått riktigt bra den här gången inser vi att fel klädsel sitter på fel soffa.

Så vi köpte en ny soffa, en med fast klädsel som inte är beige (otroligt opraktisk färg när man har barn), dessutom i konstläder som går lätt att torka av från Piggelin och mjukostmackor. Vi är mycket nöjda med vår soffa, och rätt så snygg också och på rea dessutom!

Det är bara ett problem - man fastnar så lätt i den! Och nu menar jag inte att man somnar framför Desperate Housewives på TV:n eller så. Man fastnar i den. Bokstavligt talat. Konstläder är nämligen bara ett finare ord för plast och ni som är lite äldre kanske kommer ihåg hur det var förr när bussarna hade konstlädersäten. På vintern var det okej men kombinationen sommar, varm buss, bara ben och konstlädersäten är ingen höjdare. Det kändes som att riva av två jätteplåster från baksidan av låren varje gång man skulle gå av. I juli stod jag alltid upp i bussen, oavsett hur långt jag skulle.

Nu känns det lite dumt att stå framför TV:n så soffan används flitigt. Den första TV-kvällens brutala flashback av jätteplåster gjorde dock att jag numer alltid har två filtar - en över och en under.

För i vår soffa sitter man där man satt sig!

(Recycled)

Saker jag trodde när jag var liten

När jag var liten trodde jag att:

- vindrutetorkare hette vindruvetorkare. Jag förstod aldrig varför.

- min storebror talade sanning när han sa att jag skulle få gå på cirkus om jag rullade mig i leran under gungorna. Det gjorde han inte.

- min storebror (ja, samma typ som ovan...) och min kusin hade blivit piskade blodiga och fått salt strött i såren för att de hade pallat morötter. De blev inte piskade men de hade fått en smörgås eftersom " de var så hungriga att de måste stjäla sig mat".

- alla som hade svarta handskar var bovar (det var så på TV, man fick alltid bara se ett par handskbeklädda händer stjäla juvelerna) så jag fick panik när mamma körde bil med svarta handskar på sig. Hon fick ta av sig dem.

När jag var tonåring trodde jag att:

- jag visste allt.

(Recycled)

Tupperware

Jag har varit på mitt livs första Tupperware-party för ett par dagar sedan.

Det var trevligt på alla sätt och vis, med tre småbarn varav den äldsta är fyra år tas alla chanser till avbrott från vardagen, även om det handlar om småburkar. Försäljaren för kvällen, vi kan kalla henne för Eva (eftersom det är det hon heter), inleder med att berätta att det här med Tupperware är hennes hobby och att hon verkligen gillar Tupperware. Okej, tänker jag, alla är vi olika men att ha plastburkar som hobby känns lite...märkligt...men jag har förstått att Tupperware har sina trogna fans.

Eva inleder sin presentation med att visa upp burkar: runda burkar, fyrkantiga burkar, burkar för frysen, burkar för skafferiet, platta burkar, stapelbara burkar, burkar med knappar, burkar utan knappar och så vidare i det oändliga. För en burknovis som jag, som brukar återanvända gamla glassbyttor, känns burkar med knappar på, som man antingen ska trycka på, eller inte, beroende på vilken grönsak man har i den, alldeles för avancerat.

Jag lyssnar ändå förstrött medan jag bläddrar i katalogen och trillar nästan av soffan när jag ser priserna - 189 :- för en (1!) 3-liters burk som man kan ha i frysen! Försöker hitta den minsta burken de har, jag vill ju inte framstå som snål och oartig men 189:- känns lite väl saftigt på en studentbudget. Hittar till slut en skål som jag ska baka bröd i och hoppas att jag kan tjäna in summan på ett par år eller så.

I katalogen lobbas det även för att vi som är gäster ska bli Tupperware-representanter och få en extrainkomst på 3600 kronor i månaden. Det låter ju bra men kikar man vidare på deras räkneexempel förutsätts det att man arbetar två kvällar i veckan och säljer för 2600:- i genomsnitt per kväll. 450 spänn, innan skatt, per kväll?!

Inte undra på att Eva kallar det för sin hobby. Men det är klart - om man är en duktig säljare kan man alltid kvalificera sig för att få köra en Tupperware-bil... 3600 kronor i månaden på två kvällar i veckan och chans att få köra en plastbil??!! Vilken fullkomligt briljant affärsidé, sälja plastburkar till hutlösa priser av underbetalda kvinnor som ser det som sin hobby!

Jag vill inte köpa Tupperware-burkar, jag vill köpa Tupperware-aktier!

(Det här inlägget fanns tidigare i min gamla blogg)

Tjackhoran

Ibland får jag för mig att jag ska vara väldigt pedagogisk och lära mina barn hur den här världen fungerar. Det kan gälla saker som att laga mat eller hur man skruvar ihop en bokhylla från IKEA men också hur man beter sig i olika situationer. Oftast är det här stunder som vi båda uppskattar och emellanåt tror jag att hon faktiskt verkligen har lärt sig någonting om hur den här världen fungerar.

Så när diskussionen om "dumma" kom upp för femtioelfte gången den morgonen bestämde jag mig för att det var dags att vara lite mammapedagogisk och tänkte att vi kunde öva lite på hur man kan säga om en kompis på dagis säger "dumma dig". Mitt überpedagogiska och fullständigt orealistiska, och faktiskt rätt idiotiska förslag, var att man kan svara "jag tycker om dig ändå". Övning ger ju färdighet som ni vet, så jag propsade på att Selma skulle säga "Dumma mamma!" och så skulle jag svara "Jag tycker om dig ändå!".

Nu tyckte inte Selma att det här var en toppenidé från allra första början, varför skulle hon behöva gilla någon som var dum mot henne? Att bara slänga ur sig en massa "Dumma mamma!" på morgonkvisten kändes tydligen inte helt rätt för henne så hon vägrade helt sonika och gick iväg för att göra några halsband istället.

I min pedagogiska iver hade jag helt glömt bort min extremt härmande dotter på 20 månader som snabbt snappade upp frasen och tillbringade resten av morgonen med att glatt förkunna "Dumma mamma!" till alla som ville lyssna - och resten också för den delen.
När vi så kom till dagis förklarade jag att om det blev många "dumma" idag så var det nog dessvärre mitt fel...

Vid hämtningen så får Pelle höra att dagis inte alls uppskattar att vi lär barnen att säga "dumma" när de arbetar med att få barnen att sluta upp med det. Ellie hade tydligen tillbringat hela dagen med att oavbrutet skandera "dumma Olga, dumma Olga, dumma Olga"...

Nåja, själv ser jag en viss humor i det hela och det gjorde även den fröken som tog emot barnen på morgonen men vi kanske ändå inte ska nämna för dagis att Pelle lärt Selma att säga "tjackhora"?

(Det här är ett äldre inlägg från min tidigare blogg)

torsdag 28 augusti 2008

Nu flyttar jag snart in här!

Håller som bäst på med att testa olika lay-outer, lägga till bloggen på diverse topplistor, bloggsajter så att den inta ska drunkna i cyber-rymden.

Ombyggnad pågår!

Här flyttar snart kommando-mamman in!

Än så länge finns jag dock kvar här