Alla mina barn är blötdjur som badar gärna, ofta och mycket. Dessutom saknar de fullständigt respekt för vatten så vid det är, minst sagt, stenkoll som gäller när man badar med dem.
När Selma var 2 år var vi på semester i Turkiet och hon älskade verkligen "stowa poolen" som hon kallade den och favoritleken var att, fullständigt handlöst, kasta sig i den om och om igen. Det här blev lite stressigt ibland eftersom hon sprang så jädrans snabbt... När hon bestämde sig för att hoppa i var det bara att snabbt ta sig upp från solsängen, springa efter och kvickt som tusan själv hoppa i poolen för att fånga henne.
Ellie anmälde vi till Plask&Lek för att ge henne lite respekt för vattnet men det gav bara motsatt effekt. När de andra barnen lugnt låg på rygg och slappnade av i vattnet gjorde Ellie grodhopp från kanten - utan att bekymra sig för vem som skulle ta emot henne.
Sedan hävdar hon också bestämt att hon kan simma vilket hon faktiskt inte alls kan... När jag badade med henne och Selma på Bälingebadet senast uppmanade Ellie mig energiskt att släppa henne för hon "kan faktiskt simma, mamma!". Mina protester lyssnade hon inte på för fem öre och när jag släppte henne i en halv nanosekund, i ett fåfängt försök att visa henne att hon inte kan simma, så sa hon glatt (efter att ha nått ytan igen) "Jag kunde simma, mamma!"
Det får mig att tänka på min kusin, Åsa, som inte fick hoppa från hopptornet när hon var liten, eftersom inte heller hon kunde simma, även om hon inte höll med om det - eller som hon sa det till mormor Anna-Greta "Jag kan simma, det är bara det att jag sjunker".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar