fredag 29 augusti 2008

Kommando-morsor och lata farsor

Idag mötte jag en till kommando-mamma, det är skönt att se att vi är fler!

Man vet att en mamma är nära bristningsgränsen när hon slutar att prata i hela meningar och istället enbart utdelar kommandon à la Sitt! Tyst! Ät! Vilken pappa som helst, som har någon som helst självbevarelsedrift, vet att det då är dags att axla rollen som ledare för familjen och befria kommando-mamman från hennes uppdrag.

Idag blev jag vittne till hur en 2-barnsmamma genomgick en sådan metamorfos - från att vara en normalt fungerande mamma till just en kommando-mamma. På pendeltågsperrongen på T-centralen ramlar det ut en 2-barnsfamilj ur hissen som kommer från T-baneplanet. Alla som har förflyttat sig från tunnelbanan till pendeltågen vet att det är ett jävla projekt. Det finns bara en hiss, och den är antingen trasig, eller upptagen av människor som skulle ha mått bättre av att använt trapporna. Att den dessutom stinker, är bara en extra liten krydda till småbarnslivet. Pölarna på golvet kan man, till nöds, intala sig är smält snömodd - även om det är svårt i augusti...

Så när familjen äntligen kommer ut ur hissen, och kan dra efter andan, syns det rätt väl att stressnivån är något hög. De lyckas dock hålla ihop familjen - mamma, pappa, 5-årige Otto och Ottos lillebror som kan vara runt 1 år. Väl på tåget sätter sig mamman på ett säte för 4 personer, säger åt Otto att sätta sig innerst och sedan tar hon Ottos lillebror i famnen. Under tiden tar Ottos pappa och lojt slår sig ner på ett annat säte, tar upp Sportbladet och bläddrar fram till rapporteringen från gårdagens derby.

Sedan sitter han, djupt försjunken i tidningen, medan Ottos mamma försöker hålla koll på en högljudd 1-årig kille, som leker indian, och en extremt uttråkad Otto. Ottos lillebror var väldigt, väldigt duktig på att leka indian, och han påminde en hel del om Gustav. Gustav brukar mycket nöjt applådera sig själv när han lyckats med något riktigt bra ljud, bara för att sedan hyssja sig själv ordentligt med ett pekfinger över munnen, och den rutinen kunde också Ottos lillebror.

Den, ännu så länge, till synes normalt fungerande mamman, verkade rätt besvärad av sönernas röstresurser och rörelsebehov och bad Otto att sitta stilla samtidigt som hon parerade rymningsförsöken från lillebrorsan som nu verkade vara i maskopi med Otto (vilket de säkert var...). I höjd med Sollentuna sker så förvandlingen, efter att ha förmanat och förmanat brister något för henne.

Otto klänger på mittenstolpen, samtidigt som mamman byter en bajsblöja på lillkillen i hans, vagn när det plötsligt hörs ett dovt och sammanbitet men ändå mycket tydligt

- Otto! Sitt! Ner! På! Sätet! ifrån suffletten i barnvagnen.

Otto sätter sig, snabbt som ögat ner, och lillkillen, som nu fått en ny blöja, tystnar också men tar sedan snabbt upp en ny sport - kast med liten napp. Ottos mamma sträcker sig efter nappen gång på gång och ger den till lillkillen men när hon får plocka upp den från golvet, mitt emellan pappans fötter ser hon ut att vilja bita honom, hårt, mitt i det allra heligaste.

Han är dock fortfarande djupt försjunken i sportsidorna och tar ingen notis om kommando-morsan överhuvudtaget. Otto undrar hur många mil det är kvar och kommando-morsan svarar kort:

- Jag. Vet. Inte. Fråga. Din. Far.

Otto ger dock snabbt upp försöken att få kontakt med sin fader och ger sig istället på att göra grimaser till sina medpassagerare istället. Som de svenskar vi är låtsas de flesta inte se honom - även om åtminstone en tant förskräckt drar efter andan vilket gör Otto märkbart nöjd.

Till slut kommer dock deras station och medan kommando-morsan kämpar med att få av både barn, packning och barnvagn så sträcker Ottos pappa nöjt på sig och undrar om de inte ska åka pendelåg lite oftare - det var ju så lugnt och skönt...

Jag hoppas att kommando-mamman bet honom till slut.

2 kommentarer:

Malinanan sa...

Jag hoppas också att hon bet honom =)

Blue sa...

Vet du. Det hoppas jag med