måndag 1 september 2008

Det var inte så jag menade...

En sak jag precis har börjat förstå vad gäller kommunikationen mellan könen är att män tenderar att ha väldigt svårt att förstå uppmaningar. Det räcker inte att ge en övergripande uppmaning som att "diska" man måste specifiera exakt vad "diska" innebär - dvs att all disk ska diskas (inte bara den som råkar står i diskhon), sedan ska den ställas in i skåpet, bänken ska torkas och så vidare - sedan är det färdigt.

Det är mycket lättare att kommunicera med kvinnor i det fallet - vi förstår i alla fall vad vi menar...

Selma och Pelle hade för en tid sedan väldigt mycket konflikter där Pelle blev arg för något Selma hade gjort, Selma blev ledsen, Pelle blev argare vilket gjorde Selma mer ledsen, vilket gjorde Pelle frustrerad och så vidare i det oändliga.

Jag försökte medla så gott jag kunde men inget hjälpte, den forna pappaidolen var helt enkelt inte vatten värd längre i Selmas ögon. Mitt uppe i en brännande konflikt, och med en hysteriskt gråtande Selma i min famn, försöker jag hjälpa fader-dotterrelationen på traven och uppmanar Pelle att skrämma Selma.

-Nä? undrar han misstroget och flackar lite med blicken.

- Jo, kom igen! viskar jag och skjuter Selma försiktigt ifrån mig så att hon har ryggen emot honom.

- Nä. Det kan jag väl inte göra? fortsätter han med mycket tvivel i rösten.

Nu ledsnar jag på honom! Herregud, vem är det som är mamma här egentligen? Tror han inte att jag vet vad jag pratar om, eller? Till slut ger jag honom dödsblicken vilket gör susen.

Beslutsamt tar han ett par steg tillbaka, samlar kraft och flyger sedan fram till Selma med ett vrål som gör att ögonlocken fladdrar i vinddraget.

- Vad fan håller du på med?! fräser jag ilsket samtidigt som jag samlar ihop spillrorna från det som en gång var en levnadsglad 4-åring.

- Men du sa ju att jag skulle skrämma henne! invänder han förskräckt.

- Ja, att du skulle skrämma på låtsas, ja! Ett litet "bu"! Inte att du skulle göra henne skräckslagen!

Fast på något underligt sätt verkar det hjälpa fader-dotterrelationen ändå. Pelle ägnade restan av dagen åt att gottgöra henne, ja resten av veckan med för den delen, och Selma var inte sen att utnyttja hans dåliga samvete. Den som led mest i slutändan var nog jag som fick ta disken medan Selma och Pelle myste i soffan "vi behöver det...!" och gjorde upp hemliga planer på hur de skulle hämnas. På mig?! Det var ju han som skrämdes!

4 kommentarer:

Tezz sa...

Nu fick jag mig verkligen ett gott skratt!
Stämmer ju så bra in på män *hahahaha*

hittade hit genom fl=)

Ha en bra dag!

Kram Tezz

Anonym sa...

men,guuuud,vad du är rolig!"va fan håller du på med?" var ju bäääst!

Noll-Koll-Carlsson sa...

Hahaha.Som jag skrattade när jag läste. Ser riktigt fladdret framför mig. hahah

Anonym sa...

Kommando Morsan..

Nu har jag skrattat så att tårarna har runnit i flera minuter...fortsätt så.


/ Andreas