En vacker höstdag för ungefär fyra år sedan upptäckte jag att jag inte längre kunde kontrollera mitt högra pekfinger. I vardagliga situationer verkade det precis som vanligt och både böjde sig och sträckte sig när jag ville att det skulle göra det. Det verkade vara ett helt normalt pekfinger, lite ärrat på en del ställen men fortfarande rätt praktiskt att ha.
Det fanns med andra ord inga som helst tecken på att mitt finger en dag skulle börja leva sitt eget liv men det var precis vad som hände den där dagen för fyra år sedan. Löven, eller lövarna som Ellie kallar dem, hade börjat falla från träden till alla barns stora glädje. Dagisbarnen lekte glatt med sina kompisar i parken, hoppade jämfota i lövhögarna och kastade lövarna omkring sig när Selma, som då bara var en liten skrutt på ett och ett halvt år, får syn på en fågel som bajsar på en parkbänk.
Fascinerat går hon närmare bänken och tittar förundrat på den lilla, lilla högen med fågelbajs som den skabbiga duvan har lämnat efter sig. Se, men inte röra! tänker jag och avvaktar lite för att se vad hon tänker ta sig till med fågelbajset. När hon så sträcker fram den knubbiga handen, för att peta på den, så upplyser jag henne vänligt om att fågelbajs är väldigt äckligt - vilket på ettårs-språk låter "Nä, blä!" följt av en äcklad min och en huvudskakning.
Selma höll inte alls med om att det var äckligt utan upprepade försöken att få tag på bajset. Jag, i min tur, upprepade då att fågelbajs är äckligt - jävligt äckligt dessutom- men hon gav sig inte. Till slut gör hon ett sista försök att nå bajset och det är då det rycker till i pekfingret!
- Aj, aj! Bajs, blä! säger jag med eftertryck och upptäcker till min stora förvåning och bestörtning att mitt högra pekfinger sticker upp - rätt upp!
Jag provar att säga till igen och samma fenomen uppstår - pekfingret sticker iväg! Om och om igen testar jag olika förmaningar och varenda gång rycker det till i fingret. Nu verkar det ha blivit en Pavlovsk hund av mitt finger för varje gång kommando-mamman kommer fram så kommer även fingret fram.
Nu har jag vant mig vid fenomenet och kan utnyttja det istället. Särskilt effektivt har det visat sig vara i en kombination med dödsblicken - fast den kommer som tur var inte fram så ofta.
3 kommentarer:
Tjena! Jag ska göra en djupdykning i problemet och se om jag kan fixa din länk!
Näe.. det blev inte bättre.. vet faktiskt inte vad som är felet :/
Hahahhaaa!!! *skrattar högt* Det där är vad jag kallar för humor. Riktigt bra skrivet!! =o)))
Skicka en kommentar