En väldigt bra sak med bloggandet är att saker som jag upplever som väldigt pinsamma och jobbiga helt plötsligt inte är det när jag har berättat om dem i bloggen.
Jag får uppmuntrande och väldigt, väldigt snälla kommentarer som gör mitt liv lite lättare att leva. Så då tänkte jag att det nog är samma sak med min fjortisdagbok. Men varje gång jag börjar skriva av ett dagboksinlägg så känns det som att jag förråder och hänger ut mig själv.
Den där lilla (ja, sååå liten var jag faktiskt inte...) fjortonåringen känns nämligen inte som jag utan som en helt annan person som fortfarande lever inuti dagboken.
"Sandra, 14" och "Sandra, 34" lever två parallella liv. Där den ena har fastnat i tonårsångest har den andra gått vidare, blivit vuxen, gift sig, fått tre barn och lever ett bra liv (nu mindre fattigt dessutom!) utan så mycket ångest - bara över oväntade besök.
Är det då rätt för den ena att avslöja den andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar