Alla barn är olika

Ja, det sägs ju att alla barn är olika. Därför kommer här en redogörelse för mina barns olikheter:

Selma är mycket kreativ, smart och har ett väldigt stort hjärta.

Ellie är vår lilla spjuver som kan se otroligt oskyldig ut.

Gustav är, utan konkurrens, vårt klumpigaste barn. Han är sin mors son om man säger så... I dag hade vi ett försenat 3-årskalas för Ellie som för övrigt höll på att sjunka ner genom jorden när vi sjöng för henne.

Bokstavligt talat.

När vi började med "Ja må hon leva" ser vi hur Ellie omedelbart tappar all styrsel i kroppen och generat sjunker ihop i en liten hög under köksbordet. Där låg hon sedan tills vi hade sjungit färdigt.

Men, åter till Gustav. Just nu ser han lite kantstött ut vilket beror på att han har ramlat ner från trappan ett hundratal gånger under lovet. Då menar jag inte hela trappan. Nej, Gustav brukar stå på det nedersta trappsteget, tappa en sak i golvet, bara för att böja sig ner för att hämta upp saken. Eller, bilen, är det ju egentligen alltid. Om han inte har snott något från systrarna förstås...

Fast i och för sig tappar han sällan saker i flykten. De knubbiga små nävarna brukar hålla stöldgodset i ett mycket fast grepp.

När han då böjer sig ner glömmer han bort nivåskillnaden mellan trappstegen och upplockandet slutar med en schysst liten kullerbytta ner på golvet.

Dessutom så spiller han rätt frekvent också - precis som sin mamma. Det blir mycket "Oj, hoppsan" vid våra måltider och vi är också storförbrukare av hushållspapper i den här familjen. I dag hann jag precis torka upp det utspillda kaffet innan han välte ut saften.

- Det är ju precis som en fars! sa Gustavs gudmor fascinerat.

- Varje måltid... muttrade jag till svar.

Fast egentligen tycker jag inte att det gör så mycket - det är ju trots allt mina klumpighetsgener han har fått.

Dessutom är det ett världsligt problem.