Kråke

Jag har ungefär en miljard högskolepoäng i mitt huvudämne - Engelska med litteraturvetenskaplig inriktning - så som ni förstår gillar jag att läsa. Och jag vill att mina barn ska gilla att läsa. Jag är inte kinkig med mina böcker utan har slukat det mesta och har jag en gång börjat läsa en bok så läser jag ut den.

Det finns däremot två böcker som jag har vägrat att fortsätt att läsa. Den ena är en Stephen King som var så jävla usel att det inte gick att fortsätta. Den andra är en bok om Kråke. För er som ännu inte har stiftat bekantskap med Kråke så kan jag berätta att böckerna om Kråke är en av de mest pedagogiska och korrekta barnboksserierna somm finns. Antagligen också den tråkigaste.

Den är så pedagogisk och korrekt att dagis heter förskola i Kråke-serien.

Jag avskyr Kråke.

Avskyr.

Avskyr.

Avskyr.

Jag får rysningar när jag tänker på Kråke och brandstationen och Kråke i skogen.

Det absolut värsta med Kråke-serien är att barnen älskar Kråke.

- Den här mamma! säger de förhoppningsfullt och kommer dragandes med Kråke på brandstationen. Jag ser glädjen i deras ögon men, nej. De får läsa Kråke när de kan läsa själva.

Nu finns tydligen Kråke även för de mindre barnen.

Toppen.