Mina barn är otroligt kreativa och förslagna och blir de sugna på en köttbulle så frågar de inte längre om en köttbulle eftersom de misstänker att de får ett "nej" till svar. Det misstänker de rätt i.
Nej, i stället förser de sig själva med köttbullar. Gustav är inte ens 2 år och kortare än ett skosnöre men det hindrar honom inte. Han har studerat sina systrar och gör som dem helt enkelt.
Det betyder att han i morse har dragit fram en köksstol till kylskåpet, klättrat upp på hyllan, tagit fram paketet (eh, sure att jag gör egna köttbullar...) och plockat på sig ett gäng köttbullar.
Eftersom han har så små händer har han tappat köttbullarna längs med sin flyktväg - bland annat i hallen där jag har hittat en intakt köttbulle.
Sovrumsköttbullen hittade däremot min fot först.
5 kommentarer:
Hahaha, sötnos!
Oj oj. Jag hatar att städa. Jag vill ha en städhjälp .
Åh (flämtar efter skrattattacken)jag bara älskar din blogg.... du skriver så målande/talande o jag skrattar så gott... (nej det står inte rått även om det rimmar på gott)
Tack för att du hade kommenterat hos mig så jag fick en anledning att gå in här just ikväll.
Jodå... det ÄR de normala hushållen som har köttbullar efter väggarna.... tro mig. Mina ungar har också lärt sig att utfodra sig själva... det är enklast så. Tänk så tidsbesparande för dig som mamma när de sköter käket själva.
Här har vi också bara köpeköttbullar... o frågar man Dotras kompis så serverar jag världens godaste köttbullar. =)
Men å andra sidan så säger Dotra att hennes mamma gör påsbearnaisen mkt godare än jag. O vi kör samma märke o_O
Åh, herregud! Jag kan se honom knatandes runt med hela famnen full av köttbullar. Underbart! I alla fall när man får läsa om det hos andra ;)
Blue: Det låter skönt att höra att andra också trampar i köttbullar!
Petra C: Han var rätt söt :-D
Skicka en kommentar