Selektivt minne

I bland undrar jag om maken och jag verkligen lever i samma familj. När jag kom hem med chokladkalendrarna stirrade Pelle mycket förvånat på mig och utbrast:

- Varför? Varför har du köpt chokladkalendrar? Kommer du inte ihåg hur det var förra året?

- Eh, va? sade jag och tänkte att min man måste ha fått en stroke eller något.

- De var ju skitduktiga! De väntade ju supersnällt på sin bit och sedan var det bra, fortsatte jag.

- Eh, nej! sade min man och tänkte antagligen att hans fru var helt från vettet. Hans blick sade det i alla fall.

- De tjatade om den där chokladen från det att de steg upp tills de kom till dagis. Oavbrutet.

Pelles minnesbild låter definitivt mer som våra barn än vad min minnesbild av dem som små änglar gör. Trots det har jag haft lite svårt att tro på honom. Eller, rättare sagt har jag tagit varje chans jag har haft och försökt övertyga honom om att jag har rätt och att han har fel. Men nu undrar jag om det kanske inte är han som haft rätt hela tiden.

När jag funderade på vad vi skulle käka till middag kom jag till sist fram till att vi skulle ha någon form av tacogryta med ris till barnen och omelettstrimlor till oss. När riset kokade på spisen undrade jag nämligen varför i hela friden det var så länge sedan vi hade ris till middagen.

Nu vet jag.